Om att bli förälskad i sin modell

Jag brukar tänka att för att en bild ska bli bra behöver jag tycka om, eller bli förälskad i modellen som jag ser genom sökaren. Men när jag tar självporträtt ser jag inte modellen genom sökaren, utan är lämnad till att titta på resultatet.

Jag önskar att känslan av förälskelse skulle infinna sig när jag såg bilderna som jag tog igår, men det gör det inte… och då måste man träna på vad fotografen tycker om. Jag har tränat för lite och det gör det svårt. I bilderna nedan är det känslan som gör bilden, inte modellen.

DSC_8751 DSC_8750 DSC_8749 DSC_8752

Väcker vattenpölar och regn även din lust att fotografera?

07082014-in the puddleI torsdagsmorse vaknade jag av att regnet slog ner mot backen. Jag funderade på om det var tillräckligt ljust för att plåta. På väg till jobbet satt jag på pendeltåget och tittade på regnet som strilade längs rutan, och allt jag kunde tänka på var att jag borde ta fram kameran istället för att oroa mig för att komma sent till jobbet. När alla som sprang mot t-banan med sina paraply väckte lusten att fånga ögonblicket, plocka fram kameran och ta lite bilder. Jag tittade på pölen i Skanstullstunneln som folk hoppade för att komma undan, jag borde plåta. Men vardagen och arbetet fick gå före, och så hamnade jag på kontoret. Och ingenstans tog jag fram mobilen för att plåta…

Regnet torkade upp, solen tittade fram, arbetsdagen gick sin gång. En bra arbetsdag, rolig och fylld med förberedelser. Men när jag kom hem tog jag mig ut till jättepölarna vid parkeringsplatsen och lade mig på knä för att fotografera. Dessa vattenpölar och hur ljuset faller i dem är oemotståndliga för mig som fotograf.

Sommarregnet har fördelen att det är varmt att fotografera i det, när jag har fotograferat i höstregn och vårregn så fryser jag så mycket om fingrarna och det påverkar alltid förmågan och tiden som man kan ägna sig åt att fotografera livet i regnet. Tillbaka till bilderna från vattenpölen, samma och ändå olika, för jag provar olika skärpedjup och olika slutartid 🙂 Men frågan kvarstår, känner du samma sak, att regnet gör att du vill fotografera?

07082014-some help

 

Styrkan i att fotografera tillsammans

18062014-DSC_3329Det finns få saker som jag kan tycka är så svårt som att arbeta tillsammans med andra. När man arbetar i grupp handlar det alltid om att kompromissa och välja tillsammans. Ibland kan ett bra samarbete leda till att det som blir resultatet är större/bättre än det man hade gjort själv. Tanken att fotografera tillsammans med någon annan, att dela motiv är något som jag aldrig trodde skulle vara så givande och utvecklande som det faktiskt är.

Jag har lyckan att ha en fotograf till kollega, en otroligt skicklig fotograf, Therese Tjernström, vars arbete bländar mig. När jag fick möjligheten att arbeta tillsammans med henne i vårt måndagsprojekt (i’m a human och bekantaobekanta) så var det med blandade känslor, hur skulle detta gå, skulle vi kunna arbeta tillsammans, skulle det bli bra?

Nu har vi gjort många måndagar tillsammans, och de är de bästa dagarna på hela veckan, måndagens lunch. Då går vi ut tillsammans och fotograferar, söker efter ett motiv, vi kan vara loja, oinspirerade, men det är ändå alltid så spännande att se vad resultatet blir. Jag häpnar ofta över Therese arbete, eftersom det är så inspirerande och annorlunda. Hon ser andra vinklar, har andra bildidéer och genom att titta på hennes bilder så lär jag mig, tänker så ska jag göra nästa gång, åh, den vinkeln skulle jag valt, den beskärningen, den bearbetningen tycker jag om.

  • Att arbeta tillsammans gör att jag dagar då jag inte riktigt vågar ta kontakt och fråga får hjälp av Therese, antingen genom att hon ger mig mod, eller genom att jag kan gömma mig bakom henne och hon frågar…
  • Att arbete tillsammans gör att jag lär mig se nya möjligheter och nya bilder, idéer som jag inte sett om det inte hade varit för att jag stått bredvid och sett henne trolla med sin kamera.
  • Att arbeta tillsammans gör att jag kanske blir en lite bättre fotograf, lite bättre på att se på bilder och bildmotiv som inte är mina vanliga.

Om du fotograferar och inte har arbetat tillsammans med en annan fotograf, så kan jag verkligen rekommendera det. Prova att fotografera tillsammans med en annan fotointresserad, gör ett projekt tillsammans, så ska du se att du kommer att växa som fotograf och lär dig massor. När vi fotograferar tillsammans, och samma motiv så innebär det att vi får en möjlighet att se en annan lösning, en annan bild, som inte är min, och jag lär mig hur en annan fotograf tar sig an en modell, eller ett motiv, och sedan se resultatet, och jag kan lära, imitera och sedan försöka göra samma sak… fast på mitt sätt.

Tusen tack Therese för att vi gör dessa projekt tillsammans!

Ta ett självporträtt, gör en selfie och lär dig se dig själv på bild

09062014-another brick in the wall

Jag berättade om körkortsfotograferingen, som jag tyckte om. Jag tyckte om bilden, eller resultatet, eftersom jag jag kände igen bilden av mig själv. Den påminde mig om de bilder som jag brukar se av mig själv, inte en som alla andra utan en som skildrade mig.

När jag startade mitt självporträttsprojekt ”ser du mig” hade jag en vag föreställning om att jag kanske skulle lära mig att se förbi mig själv på bild, inte stanna vid att jag inte tycker om bilden av mig själv, och hoppades att jag kanske skulle lära mig att det är ok att bli fotograferad.

Jag tycker fortfarande att det är oerhört svårt att låta andra ta min bild, men är det en sak som jag lärt mig så är det att jag vet hur bilden kan bli, och att de flesta fotografer som fotograferar mig har inte vanan att ge sina motiv direktiv, regi, eller vägledning i hur de vill att vi ska stå, vara på bilden som de vill skapa. Men genom att jag vet hur jag ”brukar” göra när jag tar bilder på mig själv på andra så kan jag använda de kunskaperna för att låta andra ta bilden av mig. Vanligtvis blir resultatet ett som jag själv känner igen, och det gör det också lättare att acceptera resultatet, till och med tycka om det.

Genom att fotografera dig själv lär du dig:

-att se på sig själv som modell/motiv snarare än som ”subjekt”
-att hantera fotografer, och hjälpa dem ta bilder 🙂
-att känna igen bilden av sig själv
-hantera en kamera

Så när vi fotograferar selfies, eller självporträtt är det en träning i att lära sig att se bilden av sig själv, och den märkliga situation som det innebär att vara motiv för någon annans bildidéer. Jag rekommenderar varmt att du ska testa!

Oj, just, körkortet kom häromdagen, och jag var tvungen att be kassörskan på Systemet att hon skulle fråga om legitimation för att jag skulle få visa… tänka sig!

I dialog med @tescho

05052014-vem

Det är en ynnest att få fotografera tillsammans, och ha en gemensam vacker modell. I detta fall Pernilla Rydmark, som just bli fotograferad av Therese. Personligen tycker jag om bilden för den visar på den relation, som finns mellan Pernilla och Therese. Jag tycker om hur fokus ligger på ögat och ljusleken, men jag såg just att Therese lagt upp sin bild- så jag går i dialog med hennes bild ”en till, kollega

Bakgrunden – att sätta bilden i sitt sammanhang

Imorse plåtade jag i en tvättstuga.

Jag tycker om rena bakgrunder till mina bilder, eller att bakgrunden, alternativt förgrunden stärker bilden och känslan som bilden. En strömbrytare kanske inte gör det. Men hur jag än tittar på bilden så kan jag inte förmå mig att klona bort strömbrytaren. Den skapar ett sammanhang för bilden… Den skildrar de rum där jag tar självporträtt, rum där man får vara i fred, toaletter, vinden och nu även tvättstugan.

09032014-the background

#blogg100

Vem tar bilden? – en kort reflektion kring att skapa fotografiska självporträtt

Jag tar självporträtt, och har sedan 1 jan 2013 publicerat minst ett, på den här bloggen, varje dag. Det gör att jag har utvecklat en teknik för att fotografera självporträtt, men det har också gjort att jag många gånger funderat kring vem, när och hur bilden skapas.

Att jag använder en kamera för att ”skapa” bilden är inget som jag behöver förklara (tror jag). Vilken kamera, eller vilken modell som jag använder spelar såklart roll för vad jag kan göra och hur mycket jag kan tänja på teknikens möjligheter. Den kamera som jag använder ger mig många möjlighter och jag använder dem för att försöka styra hur jag vill att bilden ska bli. Bilden och mitt fotografi beror av den teknik som jag använder alltså vilken kamera jag har och vilken lins som sedan sitter på. Det är självklart. Men är det kameran som gör bilden, eller är det linsen? Om det var så enkelt ändå. Men hur bilden blir beror på kameran och de inställningar som jag gör, hur jag styr bländare, och slutartid. Sedan hur jag håller i kameran, vilken vinkel, vilket ljus som finns, hur det reflekteras etc. Alla dessa inställningar och beslut är fotografens. Bilden skapas genom många val, både innan själva bilden tas, när bilden tas och efter att bilden är tagen.

Jag fick frågan igår när jag tagit en bild på mig och min man tillsammans – vem tog bilden?

Kameran tog bilden. Men jag tryckte på knappen. Min kamera stod på ett stativ, som jag ställt in. Jag placerade mig på ett avstånd som skulle göra att jag hamnade lite utanför fokus-området för kameran, och gav min man direktiv kring hur och var jag ville att han skulle stå. Vi tog flera bilder innan jag var nöjd. Jag har valt att fokusera mjukt, eller att till och med låta hela motivet vara i ofokus, för jag vill att det ska var mjukt drömlikt. [Peter var förvånad över att hela bilden var i ofokus, eftersom jag bad honom komma närmare för att synas bättre, hans kommenter var: Allt är ju suddigt.] Sedan har jag en stor bländare för att få skärpedjup och en lång slutatid för att få in mycket ljus och kunna arbeta med rörelseoskärpa.

När väl bilden är tagen så har jag även bearbetat den i post-produktionen. Jag har beskurit den något för att ta bort -tomrum. Och sedan har jag valt att arbeta med färgtoner som gör att bilden får en mer grön-nyans i bearbetningen. Och sedan fått Peters ögon att bli om något lite än blåare.

Vem tog bilden? Jag, eller kameran? Skapade bilden ens av mig, eller av oss tillsammans, i det ögonblick som Peter valde att ställa sig inom bildramen och bli en del av mitt porträtt. 28022014-DSC_0677-2

 

 

Händer och än mer händer – alla dessa händer…

30122013-bus-2
Bus – storebror står bredvid och skrattar …

En sak som den som fotograferar ofta återkommer till är frågan om: vad ska jag ha händerna? Jag fotograferade min pappa (28 dec) och jag insåg hur svårt han hade att bestämma sig för vad han skulle göra med händerna.

I många av mina bilder använder jag händerna som en del av självporträttet. Det är ett enkelt sätt att få dem att vara sysselsatta och det är ett enkelt sätt att variera bilderna, motivet är detsamma, variation och linjer kommer med armar och händer. Men jag har emellanåt också fått andra att använda händerna som en del av porträttet. Här är ett favorit utbud av bilder från 2013 med händer, som en del av porträttet…

27122013-KRI_2442 25122013-KRI_2159 23122013-KRI_1947 Olof Fryksen kitsch 20112013-KRI_8080 I try to like this

do you see me?
do you see me?
Taking a moment, Pernilla Rydmark, New York, 2013-03-18
Taking a moment, Pernilla Rydmark, New York, 2013-03-18
Lovers hands
Lovers hands
Pappa
Pappa

I ought to trust you

ansiktslöstporträttKristina

Fotografens alla val är svåra – de svåraste tar också mest tid

Att fotografera handlar om att göra val, men vad gör inte det? Att leva handlar om att göra val, många omedvetna, men även många medvetna. I fotografiet finns det val som är lättare och val som är svårare. Det finns val som sker automatiskt och andra som tar så mycket tid och mycket eftertanke. Det svåra är kunskapen om valen, möjligheterna och sedan att välja bort.

De tekniska valen, är många gånger de lätta. De sker i stunden, när jag ser ljuset, möjligheterna och situationen, kanske inte objektiv-valet för jag arbetar mest med några fasta objektiv, i porträttfotografiet använder jag 135mm 1:2 och val av bländare och slutartid beror på ljusförhållanden. Men även på min förkärlek till kort skärpedjup, dvs blurr och suddighet. De valen känns lätta och ganska tråkiga, ibland kan jag önska att jag skulle ha valt ett annat objektiv, gjort andra inställningar, men jag bär så sällan med mig alternativ. De svåra är alla andra val, som handlar om berättelsen, om perspektiv, komposition, innehåll, riktning, med ljuset eller mot ljuset, skuggor…

Jag är otroligt förtjust i motljus, dels för den känsla som ljuset i kameran väcker och för att det är en utmaning att få till bilder i motljus. Jag kan säga att porträtt i motljus är svårare än stilleben av Stormtroopers i motljus. De kräver tid, och koll på ljus och inställningar. Under 2013 har det blivit väldigt få motljusporträtt som föreställer andra än mig själv, en dag kanske jag bär med mig tiden, stativet och då… men tills dess blir det mest bilder i medljud 🙂

En annan sak som är svår med alla val är de som ska göras i efterarbetet. Det är många val där. Det finns sällan bara en bild som jag tycker är ok, eller bra och då handlar det om val, vilken bild ska jag välja, hur ska jag välja och varför? Vad ville jag säga och berättar den här bilden det? Hur ska de efterbearbetas? Jag har efter många dagar insett att en av mina viktigaste uppgifter, som fotograf, är att vara redaktör för mina bilder, göra ett val åt betraktaren och då blir det ofta bara en bild som klarar nålsögat. Idag har jag svårt, jag har haft en bra dag, jag har plåtat i både mot och medljud. På vår vind finns två fönster ett åt syd och ett åt norr, en dag som idag finns det knappast ljus för att göra det som jag vill, eller tycker om, men med lång slutartid och relativt högt ISO, så blir det ett uttryck som jag tycker om.

Jag vet att jag redan i förmiddags blev förförd av leken och ljuset, kanske även av motivet (mig själv – tänka sig) och hade svårt att sluta, säga att nu har jag bilden, nu har jag den bild som säger allt det som jag vill berätta idag, inte om idag, utan om att vara människa. Men när jag flera timmar senare sitter vid datorn och ska välja, infinner sig känslan igen, förälskelsen, tänk om jag skulle dela flera bilder, eller den kanske är bättre i den här bearbetningen än i den här… och så pockar valen på mig. Hur ska jag kunna välja, och välja bort. För inte orkar betraktaren med mer än eventuellt en bild, men jag vill dela fler… Valet är svårt och tar så mycket tid, att jag sätter mig och skriver detta istället.

Ser du mig? -365 dagar med regler och oskrivna regler

17102013-KRI_4995

När jag startade 365-projektet på ”Ser du mig?” gjorde jag det förutsättningslöst, tanken var att plåta mig själv på de ställen (hotell som jag stannar på). Idéen verkade så enkel, men också utmanande. Och jag kan säga att det är utmanande att fotografera sig själv på en plats som man inte vet hur den ser ut, hur ljuset faller, om det finns ljus eller inte och frågan som ständigt följer en är hur ska jag ställa upp kameran, var och hur faller då ljuset/slår blixten.

Hotellrummen, eller bilder från hotellrum är i minoritet på den här bloggen. Jag har besökt hotellrum och rest och stannat men bilderna från dessa platser har många gånger varit så svåra att göra och många av dem är lika intetsägande som det hotellrum som jag lämnade. Hemma har jag som jag redan berättat mest plåtat på toaletten och vinden, för mig själv, i min ensamhet. Jag tror ibland att självporträttet kräver ensamhet, men alla bilder är inte tagna med bara mig och kameran i rummet, det finns bilder tagna tillsammans med hela familjen i samma rum, bilder med kollegan i samma rum, men de flesta är tagna i ensamhet, som en stunds ”egen” tid.

Regler och oskrivna regler, länge tänkte jag att i det här projektet skulle jag inte ha några regler, jag skulle vara fri allt handlade om att ta en bild om dagen, föreställande mig.

Men ganska snart fick jag en kommentar om att jag fuskade när jag inte plåtade mitt ansikte, när bilden som jag publicerade inte föreställde mig, utan mina kläder i rörelse, så mycket jag i just den stunden, och frågan fanns där ”Ser du mig?”. Jag insåg att det inte var bara jag som såg trådar, begränsningar, förutsättningar, regler för bilderna utan även betraktaren. Skillnaden är att betraktaren aldrig har fått definiera mitt projekt.

Men det finns några ”regler” som jag satt upp och de har uppkommit i samband med arbetet. En är att jag inte använder rekvisita, i stort sett är bilderna bara på mig, mitt ansikte, min kropp (väldigt få), mina händer, mina fötter (också få). Anledningen är enkel, under Stormtrooperprojektet handlade allt om rekvisita och jag har haft en stor lust att skala bort, förenkla och hålla det enkelt. En annan tydlig linje, kanske en oskriven regel är att jag skildrar det som jag ser, eller det som jag gör, kanske det jag är. En majoritet av bilderna är även tysta, (jag vet bilder kan inte låta) men det är sällan jag använder minspelet för att skrika, eller göra ljud som betraktaren skulle kunna känna igen, knappt ens skratt 😉

En annan återkommande detalj är händerna och hur jag återkommer till dem, att jag låter de bli ett attribut som jag arbetar med, händer är vackra och jag tycker att de tillför så mycket till ett porträtt.

Sedan är det temanen som jag inte rår över men som jag vill berätta om, och som jag återkommer till… Det finns säkert fler saker som jag återkommer till, som jag låter begränsa mig, som jag  inte identifierat i den här bloggposten, den största är kanske att projektet heter ”Ser du mig?”