Fågel. fisk eller mittemellan…

Jag vet inte hur du ser världen, men jag kan säga att troligen ser vi inte samma. Jag älskar färger, mycket och gärna klara. Inom konsten älskar jag koloristerna för deras färgval som är bjärt och rikt, de färgsätter världen och på så sätt gör de världen till sin.

Men när jag fotograferar är färgen svår att hålla konsekvent, så att bilderna blir lika, får samma uttryck. och inte hjälper ljuset till eftersom det skiftar i nyans och färgton utifrån väder och tid på dagen, sedan skiftar min känsla för om bilden ska vara varm eller kall utifrån humör och idé bakom bilden, och i slutändan blir det aldrig riktigt samma. Man är sin egen värsta fiende, och så faller valet på svartvitt… lättare? Tveksamt, valen är många och uttrycket skiftar… Det är svårt att hitta till det språk som passar mig och min bildvärld. Det är lite som att leka fågel, fisk eller mittemellan… allt fungerar… det handlar bara om att hitta rätt.

Ingen mer färg, men lite ibland i alla fall…

Jag tycker om bilder som är enkla, och som är avskalade. Kan jag så väljer jag gärna och helst bort färger. Risken att något färgstick ska förstöra upplevelsen är allt för stor. Sedan tar jag en bild som den ovan och färgen på modellens ögon får mig att glömma mitt löfte, jag vill att färgen ska komma fram, sedan tycker jag om de bleka färgerna i huden och tänker den här kan jag bara mätta av sedan fungerar det med lite färg. Plötsligt behövs färgerna i alla fall. De passar modellen, bilden och mig.

huden på ryggen har samma struktur som väggfärgen

08042015-KPA_5376

Jag vet att jag står framför väggen som är blå, samtidigt tycker jag om att bilden ger min en illusion om att jag är en del av väggen. Målarfärgen på väggen ger huden på min rygg struktur, jag blir som ett med fonden.

Samtidigt så ger min kropp väggen känslan av ett djup, det platta tycks få kroppsliga former, mina former och väggen, målarfärgen får ett djup.

Dubbelt upp och ännu en insikt

01062014-swirl

Jag pratade med Therese om rastlösheten, och svårigheterna att se sitt eget språk, mina bilder som mina. I snart ett och ett halvt år har jag gjort detta dagligen. Tagit en bild och publicerat den på nätet, NSA har nog massor med bilder på mig i sina register, många som kan identifieras som jag, det är bara hoppas att deras datorer är så bra som övervakarna vill.

I samtalet med Therese pratade vi om hur svårt det är att hålla en linje, att göra samma sak, om och om igen. Att en del av lusten med att fotografera är att få experimentera och pröva nya uttryck, nya sätt att använda kameran och fotografiet till. När jag tittar på projektet ”Ser du mig” så är det svårt att säga att jag ens ser mig, jag ser massor med försök att visa vad som kan vara jag, men jag ser inte mig. Jag ser bara en ända hög med olika försök och olika uttryck, en vilja att variera mig, en vilja att jag något nytt med samma motiv…

Jag tror jag söker efter det, tråden, men inser att jag inte begränsat projektet till att handla om ett sätt att uttrycka sig på, utan att det kanske handlar om möjligheten att få pröva olika sätt att uttrycka och berätta med bild på. Men det känns så otydligt just nu… som ett kalejdoskop av möjligheter, som jag inte riktigt kan fånga eller beskriva.

Dagens bilder heter ”dubbelt upp” och jag har arbetat med dubbelexponering oväntat roligt och delvis utanför min kontroll 🙂

01062014-KPA_6973 01062014-dubbelt upp