Med hela mitt hjärta – tack!

Jag har just tittat igenom dina bilder Björn. De som du är modell för. Jag har tittat, klämt lite på materialet, funderat på hur jag ska bearbeta det för att presentera det på ett rättvist sätt, så jag kan visa det som jag tycker om. Det är svårt, en utmaning… men jag ska jobba på det.

Stort tack till dig. Du som är min fantastiska vän. Du är så generös, rolig, ärlig, sårbar, extrovert och introvert. Allt på en och samma gång.

Men hur ska jag visa det? Var det ens det som jag fotograferade?

Troligen inte, men i mitt material finns det också bilder av dig precis så som du är generös, öppen, glad och helt magisk. Uppå det finns bilder av din fantastiska garderob (läs kläder). Och alla dessa fantastiska kläder förflyttade du utan att knussla, utan att gnälla bara för mig och min kamera.

Vem gör det? Jo, Du och bara för mig…

Stort tack <3 Björn. Utan internet hade jag aldrig haft en vän som Du! /tack!

Kristina

Jag bjuder på en tjuvkik…

Lycka är att ha vänner, fotovänner!

Jag måste erkänna en sak, det är en stor lycka att ha vänner som vill vara modeller, som vill prata fotografi som Therese eller som idagens avsnitt Björn, magiska Björn!

Inte bara att ha sa: ja, jag kan vara stand in för Therese, han erbjöd också sin studio och samtidigt ett magiskt fantastiskt samtal om fotografi, skräck och det nya temat ledigt. Jag vet att saknar Therese, men den stunden som Björn fyllde hennes skor var saknaden mindre och samtalet som vi fick är roligt att lyssna på och bilderna som kom ut är också speciella.

Lycka är att ha vänner som vill vara modeller, som vill prata fotografi. Det är dem vi kallar fotovänner, men inte bara dem utan även ni som vill lyssna på oss som pratar fotografi och vara en del av den gemenskap som vi bjuder på i podden fotovänner. Lyssna på dagens avsnitt på temat skräck och förberedelser för att fotografera på temat ”ledig”. Stort tack till Björn och Therese som gör detta möjligt, och alla ni andra som stödjer oss genom att lyssna 🙂

Dagens podd finns här att lyssna på:

Björns bild:
Skräck

och min:

Lucka nitton öppnas med Björn

Till min förvåning stod det i mejlsvaret:

”jag får hänga hela kvällen med min favorit-människa 😃”

*Vad är detta?

Detta är min julkalender och den öppnas varje dag med en ny lucka, en ny bild. Idag på den fantastiska Björn, som lärt mig så mycket får mig att fundera i nya banor, i nya språng och andra vinklar. Tusentack Björn.

en reflektion av mig i Björn

Jag tycker mycket om Björn, mer än jag tror att han förstår. Jag tänker ofta de ankedoter som  jag tror ger mig ledtrådar om vem han är, var han kommer ifrån och vart han är påväg.

Det är en ynnest att få dela andra människor verklighet, även om det bara är i all korthet. Dessa  korta stunder är de bästa… Och de bilder som jag tycker bäst om de reflekterar mig samtidigt som jag lyckas fånga det som jag ser och tycker är Björn.

 

Inte jag men ändå jag – ständigt närvarande

Jag tror inte att jag som fotograf bara skildrar min modell, utan jag ser mig i mångt och mycket som en som tror på det som Christer Strömholm en gång sa:

Att arbeta med fotografisk bild är för mig ett sätt att leva. När jag tänker efter och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt, en del av mitt liv.
– Christer Strömholm 1983

Åh tänker du, men detta är ju inget självporträtt utan en bild av Björn, eller kanske ser du två. Jag ser en bild av Björn men lika mycket en bild av mig.

Gråskala eller en hel färgpalett – vilka färger är rätt?

DSC_8008Jag tycker väldigt mycket om färg, lika mycket som jag tycker om portätt i miljö. Men när jag tar bilder, eller ”gör” bilder blir det sällan porträtt i miljö eller bilder med mycket färg. Jag plåtade Björn Falkevik för inte så länge sedan, ljuset var underbart, och färgerna stämde fint med det som jag ville. Det är roligt att ha modell. Men sedan när jag sitter med bilderna och ska redigera, slutföra arbetet då står jag om och om inför valet, färg eller inte – och jag vill om och om igen välja svart/vitt. Varför?

Jag tycker om det avskalade – därför blir det sällan bilder i miljö, eller reportage för min del – jag tycker om att fokusera på en berättelse och lever i en kaosartad miljö där det är alltför mycket saker som händer att mina bilder vill jag ska vara annorlunda – enkla, nakna, avskalade. Lite som Mondrians tavlor, kvar blir bara grundfärgerna, eller som i fotografiet svart och vitt -samt lite däremellan.

Björn frågade varför jag inte gör fler bilder/porträtt i färg. Jag tror det har med det att göra vilja att skala bort, men det beror också på min oförmåga att tro att vi ser färg på samma sätt – mitt sätt att se färg har inget med ditt att göra och när jag ser på bilderna stämmer inte färgerna överens med det som jag minns eller upplevde och då är det bättre att låta färgerna vara i fantasin … bara mina.

DSC_8005

Att fotografera en rockstjärna #fkdv

rockstjarna

DSC_7966 DSC_7964

Jag tänker ofta att jag ska ta fler bilder i miljö, men det stannar ofta vid att jag går nära, närmare och är snart uppe i ansiktet på den som jag fotograferar. Det är något med ögonen, med blicken som drar mig närmare, än närmare och så nära att det inte blir mer än ansiktet kvar.

Min mentor i ljuslek

Det är inte varje dag som någon både sms-ar och ringer för att få en kort stund tillsammans med mig. Men Björn gjorde både ock. Jag lånade honom för att leka med skuggorna i garaget.

bjorne

Det roliga med att arbeta med fotografer/filmare som Björn är att de kan ljus, tänker i ljus och ljusidéer. Björn ser saker, i ljusleken är det många gånger han som bjuder upp till dans… Han ser ut som en riktig äventyrare, på jakt efter ett nytt äventyr, med nya utmaningar och möjligheter.

Björn Falkevik är en av de där som lärt mig massor om just ljus, utan honom, hans ficklampor, en ligger fortfarande hemma i köket och väntar på att jag ska lämna tillbaka den, hade jag inte kunnat så mycket om ljus som jag gör. Han fick mig att våga utforska ljuset och skuggorna tillsammans med mina leksaker.

Björn! Stort tack för att du kom förbi!