Inte jag men ändå jag – ständigt närvarande

Jag tror inte att jag som fotograf bara skildrar min modell, utan jag ser mig i mångt och mycket som en som tror på det som Christer Strömholm en gång sa:

Att arbeta med fotografisk bild är för mig ett sätt att leva. När jag tänker efter och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt, en del av mitt liv.
– Christer Strömholm 1983

Åh tänker du, men detta är ju inget självporträtt utan en bild av Björn, eller kanske ser du två. Jag ser en bild av Björn men lika mycket en bild av mig.

Gråskala eller en hel färgpalett – vilka färger är rätt?

DSC_8008Jag tycker väldigt mycket om färg, lika mycket som jag tycker om portätt i miljö. Men när jag tar bilder, eller ”gör” bilder blir det sällan porträtt i miljö eller bilder med mycket färg. Jag plåtade Björn Falkevik för inte så länge sedan, ljuset var underbart, och färgerna stämde fint med det som jag ville. Det är roligt att ha modell. Men sedan när jag sitter med bilderna och ska redigera, slutföra arbetet då står jag om och om inför valet, färg eller inte – och jag vill om och om igen välja svart/vitt. Varför?

Jag tycker om det avskalade – därför blir det sällan bilder i miljö, eller reportage för min del – jag tycker om att fokusera på en berättelse och lever i en kaosartad miljö där det är alltför mycket saker som händer att mina bilder vill jag ska vara annorlunda – enkla, nakna, avskalade. Lite som Mondrians tavlor, kvar blir bara grundfärgerna, eller som i fotografiet svart och vitt -samt lite däremellan.

Björn frågade varför jag inte gör fler bilder/porträtt i färg. Jag tror det har med det att göra vilja att skala bort, men det beror också på min oförmåga att tro att vi ser färg på samma sätt – mitt sätt att se färg har inget med ditt att göra och när jag ser på bilderna stämmer inte färgerna överens med det som jag minns eller upplevde och då är det bättre att låta färgerna vara i fantasin … bara mina.

DSC_8005

Min mentor i ljuslek

Det är inte varje dag som någon både sms-ar och ringer för att få en kort stund tillsammans med mig. Men Björn gjorde både ock. Jag lånade honom för att leka med skuggorna i garaget.

bjorne

Det roliga med att arbeta med fotografer/filmare som Björn är att de kan ljus, tänker i ljus och ljusidéer. Björn ser saker, i ljusleken är det många gånger han som bjuder upp till dans… Han ser ut som en riktig äventyrare, på jakt efter ett nytt äventyr, med nya utmaningar och möjligheter.

Björn Falkevik är en av de där som lärt mig massor om just ljus, utan honom, hans ficklampor, en ligger fortfarande hemma i köket och väntar på att jag ska lämna tillbaka den, hade jag inte kunnat så mycket om ljus som jag gör. Han fick mig att våga utforska ljuset och skuggorna tillsammans med mina leksaker.

Björn! Stort tack för att du kom förbi!