Besök Kulturhuset och Fria fotografers filial för att se @banstrom

I fredags var jag tillsammans med Linda Svanberg på Kulturhuset för att titta på utställningen Fria fotografers filial en fotoutställning med 100 fotografer som får varsin vägg att hänga sina bilder på. Min lycka var stor för min poddvän, och själsvän Therese Banström är en av utställarna. Hon ställde ut tre bilder av sitt senaste projekt ”Edith” som ni kan ta del dels på Kulturhuset men också på Instagram.

Jag ska säga att jag tyckte att det var en storslagen upplevelse att få se Therese bilder i ”verkligheten” att njuta av deras storlek, som är intagande, titta på alla detaljer och se den fantastiska fotografen prata kort om sin bilder för de besökare som vågade stanna och fråga. Här är några av mina bilder från Kulturhuset.

Vill du veta mer om Therese bilder? Lyssna på vår podd fotovänner, för det kommer ett specialavsnitt om Edith och Therese bilder om Edith, eller om hennes inre resa och berättelse.

 

Till den det berör…

Jag tvivlade länge och sedan bestämde jag mig för att skicka en hälsning till den det berör… Jag blev ombedd att delta, tvekade, funderade och till sist det blev ett brev av och med bilder.

Detta blev mitt brev:

Till den det beror

Stockholm den 16 april 2017, (Till den det berör II)

till vederborande

Baste broder

mina lyckonskningar

Gratulationer

Hogaktningsfullt

din tillgivna

Kristina (Till den det beror III)

I text:

Stockholm den 16 april 2017

Till den det berör,
till vederbörande
bäste broder
mina lyckönskningar, gratulationer,
högaktningsfullt
din tillgivna
Kristina

 

 

Varför heter din blogg Ser du mig?

Ser du mig?
Tycker du om mig?
Älskar du mig?
Ser du mig?

Jag visste redan i slutet av 2012 att jag skulle ägna stora delar av mitt fotografi till att utforska mig själv, mitt jag, mig själv som modell genom att göra ett självporträttsprojekt 2013. Det var därför naturligt att starta en blogg ”Ser du mig?”. När jag startade den här bloggen var det utan ord, det fanns inte ens titlar till bilderna, ett datum, en bild, det var och är en webbplats för bilder, av mig och om mig.

Tanken bakom mitt självporträttsprojekt (2013-2014) var att utforska: ser du mig? Eller vad ser du? Ser jag mig själv, eller ser jag och försöker jag ens se mig själv? Och om jag ser mig, eller om du ser mig tycker du om det du ser? Bildprojektet som handlade om att utforska mig själv som modell, kom att handla om vilken bild vi vill dela med oss av, eller snarare vilken bild som jag vill och vågar dela med mig av.

Min blogg blev snart, eller kanske var det samtidigt en plats för mig att se mig själv  i andra. Jag fick kollegor att stå modell inför kameran, mina barn och plötsligt vem som helst… Men bloggen heter fortfarande ”Ser du mig?” – varför då? Hur tänker du?

Alla bilder är ett resultat av mig, min tanke, mina erfarenheter, mina val och mitt arbete, därför är jag benägen att säga som Christer Strömholm:

”. . . att arbeta med fotografisk bild är för mig ETT SÄTT ATT LEVA. När jag tänker efter, och tittar noga på mina bilder så är de ALLA, på sitt speciella sätt, ingenting annat än SJÄLVPORTRÄTT, en del av mitt liv.”

Mina bilder, de bilder som jag delar här handlar om mig, om du ser mig eller inte spelar egentligen ingen roll, för jag vet att de är en spegling av mig och den jag är. Frågan kvarstår: Ser du mig?

Kristina

(Frågan: ”Varför heter din blogg Ser du mig?” Kom från kollegan, vars dotter hade hittat sig själv genom att googla, och sedan hamna här…)

Bilden överst är den som startade projektet – Ser du mig? 1  januari 2013.

”Du kan leka med min mamma”

Vi träffas ibland ute på gatan och då säger han:

”Linda är hemma, du kan leka med henne”

Stortsint var han min modell idag, tills vi kom till en bild och då säger han:

”Nu får du inte ta fler kort på mig”

Och då slutade jag.. och tog bilder på hans leksaker istället 😉

Det fler bilder på modellen, men jag måste kolla med både honom och hans mamma att det är ok att jag delar dem.

Saker som jag såg några dagar i Porto

Jag har varit tre dagar i Porto för att delta i en workshop om OER. Otroligt intressant och spännande. Det blev en del bilder på staden som gjorde intryck på mig.

01102014-DSC_1279 01102014-DSC_1281

Mitt i stan fanns en brädgård

01102014-DSC_1282 01102014-DSC_1286 01102014-DSC_1336

Han svarvade käppar, och berättade att han var 84 år, och hade arbetar med detta i 71 år.01102014-DSC_1347 01102014-DSC_1350 01102014-DSC_1357

Det fanns gott om hus som var nergångna och såg ut som ruiner

01102014-DSC_1359

Staden bland kullarna

Att bildsätta en rapport – Eleverna och internet 2014

26022014-KRI_8824

Det finns uppdrag som jag bara tycker är fantastiska, ett sånt är att jag får möjlighet att bildsätta rapporten ”Eleverna och internet”. Jag gjorde det även 2013 och så det var liksom så självklart att jag skulle göra det även i år.

Jag ska ärligt säga att de roligaste bilderna var de som jag tog i skolan, för så fort jag kliver in i en skola känner jag igen mig. Det är något i korridorerna som andas ”det här är jag”, här pågår ”lärande”. Väggarna skriker ”skola” och viskar om alla barn som sprungit för fort etc.

Här är finns två av bilderna, resten få ni titta på genom att ladda ner och läsa rapporten ”Eleverna och internet 2014”. Den var fantastiskt rolig att skriva också!

26022014-KRI_8930

 

 

finaste brorsdottern

09082014-finaste brordottern

Brorsdottern ställde upp och tog lite bilder till höstens rapport om eleverna och internet 2014. Jag tänkte ni vill säkert tjuvkika på bilden som hon kommer att bidra med 🙂

09082014-DSC_7909

Sedan fick jag några otroligt fina bilder, som den här nere, när vi lekte 🙂

09082014-lek

A kodak moment eller snarare ett Facebook moment…

Det finns ögonblick som man vill bevara, kallas dessa fortfarande ”a kodak moment

a rare, one time, moment that is captured by a picture, or should have been captured by a picture.

eller kallas de numera Facebook moments? För det är väl där vi sparar och delar våra ögonblick…

Här är två kodak moments från min dag 😉

22032014-a kodak moment 22032014-birthday boy

Du har fint ljus…

08022014-KRI_7086Fotografi är en lek med ljus, det enda som en kamera gör är att fånga ljus, och genom det skildra det som fotografen ser genom kameran. Jag kan som fotograf inte göra mer än fånga ljus.

Jag pratade för ett tag sedan med en bekant om mitt fotografi och samtalet gick i stil med:

-Du fotograferar en del.
-Jo, det gör jag, det får mig att finna oaser mellan mitt arbete, annars skulle jag arbeta jämt.
-Du har fint ljus.

Jag ler och inser att jag önskar att hon sagt lite mer, kanske pratat om hur hon ser på bilderna och deras innehåll, men å andra sidan kanske fotografi bara är ljus och om jag har fint ljus så betyder det nog att jag tar fina bilder… i fint ljus. Det hon sa var nog att hon tycker att jag kan hantera kameran och skapa fotografiska bilder, genom att jag hanterar den ljuslek som fotografi handlar om…

Vad lär man sig genom att fotografera en bild om dagen?

No filter - just me
No filter – just me

Jag har funderat mycket på om ett 365-projekt (i fotografi) egentligen innebär. Jag har under hela 2013 varje dag tagit och publicerat minst ett självporträtt. Vad har jag lärt mig? Vad trodde jag att jag skulle lära mig? Har jag utvecklats, eller inte.

Det är lättare att genomföra sitt andra 365-projekt, jämfört med att göra sitt första. Det första var svårt, och stort och jag lade så mycket prestige i det, att genomföra, att plåta, i hopp om nå någon, säga något, lära mig något som jag inte kunde förut.

Det svåra eller stora med ett 365-projekt är inte att ta (fotografera) de 365-bilderna, utan i mitt fall är det regelbundenheten, att jag varje dag måste lägga av tid för att fotografera, för att komma på en idé som jag vill (eller inte vill) skildra med hjälp av en bild. Sedan handlar det om göra bilden och sedan publicera den. Mitt första 365-projektet handlade mycket om att hitta rutiner och tillfällen, ibland kändes det som en jakt på att hinna ta bilden för dagen, komma på idéen och sedan genomföra den. Projektet ”Ser du mig” har inte haft samma element av stress i sig, jag har hela tiden känt att jag har gjort det här förut, jag kan, att jag förmår, att det kommer dagar då inspirationen inte infinner sig, och andra då det bara sprudlar av idéer och uttryck, de flesta är grå dagar mitt-emellan. Men en bild kan det bli i alla fall, kanske inte den bästa, men en bild. För att hantera regelbundenheten planerar jag och tänker igenom när och hur jag ska genomföra foto-tillfället. Ibland har det skett på morgonen, ibland sent på kvällen, ibland mitt på dagen för att det har passat bäst.

När jag tittar tillbaka på 365-bilder, dagar med självporträtt så slås jag av att jag inte kan se de där sprången som jag upplevde med CClones. Jag ser sviter med bildidéer som far förbi, men jag ser och minns inte aha-stunderna. När jag gjorde CClones 2011 kände jag att jag hittade ett sätt, ett språk, det sa aha – så vill jag. I CClones minns till och med när, var och hur det hände. Och jag kan se att efter dessa aha-upplevelser så ändrade bilderna karaktär, jag hittade mitt uttryckssätt. Med självporträtten kan jag inte säga att det finns sådana tydliga tillfällen då allt lossnade och föll på plats. Jag ser inte bilderna där jag hittade tonen -det som är mitt sätt att berätta med porträtt. Jag undrar vad det beror på, om jag redan hade en ton, ett språk när jag startade eller om det beror på något annat. Jag kanske inte har kommit dit, kanske kommer jag aldrig dit…

Med Stilleben-projektet minns jag längtan efter återkoppling. Jag hade under CClones-projektet en stark önskan om att någon skulle säga: Jag ser, jag tycker om, jag gillar. Med Ser du mig – har jag många gånger aktivt valt bort mycket av den spontana återkopplingen, kopplad till bilden. Jag valde att använda en egen webbplats, med stängd kommentarsfunktion i stället för flickr. Projektet har varit mest mitt, när det pågår. Men det betyder inte att jag inte längtar efter återkoppling, eller bortser från betraktaren, och med mig bär jag hoppet om att någon ska se, förstå och säga – ”Åh, jag …”.

Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att jag tycker det är vackert med rörelse och oskärpa.  Jag har lärt mig posera, stå inför min kamera, (men det betyder inte att jag vet hur man gör när man blir fotograferad av andra). Jag använder ofta de kunskaperna, som jag erövrat genom att stå inför kameran när jag fotograferar andra, för jag vet att det är extremt svårt att stå inför en kamera och att jag beundrar alla som vågar. Jag har lärt mig att och det krävs mycket mod för att vara bildskapare. Idag är jag mer övertygad än någonsin om att en bild är helt beroende av sin kontext, av tekniken och fotografen, samt den eller de som blir avbildade.

Vad hade jag velat lära mig? Mer mycket mer…