Kategorier
om fotografi

Vad säger de som du fotograferar om dina bilder?

18012014-KRI_4753
David Post

Jag träffade den underbara och fantastiska Daniel Barker på Årstaskolan i tisdags och sedan igen på Kistamässan, på SETT igår. Jag fick både en fotosession och en bra pratstund. I en bisats frågade Daniel:

-Vad säger de som du fotograferar om dina bilder?

Jag blev förvånad över frågan, och svarade som jag upplever det:

-En like och kanske en delning på Facebook… men det är väl typ det vanligaste.

Han stannade upp och såg frågande ut och säger: Va!?

Jag har funderat periodvis över vilken återkoppling jag får på mina bilder, om jag är orättvis, för visst säger väl de jag fotograferar att de tycker att bilderna är ok/bra eller fina. Eller så är det som min pappa fick höra när jag var ”borta” i Paris, hör man inget så är allt bra. Hälsan tiger still.

Jag undrar ofta om jag ens gör bilderna för att få återkoppling. Det är så lite av den återkoppling som jag får som handlar om bilden, fotografiet, utan ofta handlar det om yta, utseende och modellen. De flesta som tittar på bilder av människor, som de känner säger något om den som bilden föreställer, inte något om själva bilden. Du tänker att det är samma sak, men det är det inte för mig. När återkopplingen på bilder är varför ser du så ledsen ut, så frågar man motivet, inte fotografen. En bild skapas genom ett möte mellan fotograf och modell, och alla som blivit fotograferade av mig, på min uppmaning vet att jag har önskemål om hur de ska stå, se ut och vara.

Låt mig klargöra en sak: Jag tycker om att visa upp mina bilder; jag vill att andra ska se dem, gärna reagera på dem, men jag tar inte bilder på människor för deras skull utan för min skull. Och anledningen är enkel, det är jag som söker upp mina motiv, inte de som söker upp mig. Om jag blir tillfrågad, ombedd att fotografera, då finns det en beställare,då skapas bilden för beställaren men för de flesta bilder som ni ser på den här bloggen är det jag som är beställare. Jag fotograferar människor jag möter/känner för att jag kan. Inte i första hand för att få återkoppling från dem. Jag hoppas alltid på mycket återkopplingen och visst berättar mina modeller att de tycker om bilderna. Men att säga det högt och offentligt är svårt, och någon jag har fotograferat formulerade det som så att det är svårt att dela bilderna för att det är svårt att dela bilder av sig själv, det krävs mod.

Visst vill jag gärna att de som jag fotograferar ska tycka om det jag gör; jag vill gärna att de berättar vad de ser, om de ser sig själva, eller inte. Jag blir också osäker om jag tagit en bild som jag tycker om, men som modellen inte tycker om den. Då vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bilden, och frågan uppstår vems är bilden; min eller den som är fotograferad?

De som väljer att använda mina bilder i andra sammanhang smickrar mig, och naturligtvis är det en bonus, men de stora bonusarna är när någon faktiskt berättar vad de ser i bilden, vad de tycker den berättar om dem, om att vara människa, och det är oavsett om det är positivt eller inte. Eller när någon tittar på en annans bild, och berättar vad de ser. Det värsta är den återkoppling som handlar om att modellen säger att de inte tycker om sig själva, för att de ser ut på ett visst sätt. Jag vill inte att ett betraktande av bilden ska stanna vid ytan. Och en återkoppling om att jag tycker inte om hur jag ser ut, ger inte så mycket. Vare sig för dem eller för mig. Men jag förstår att bilder som är porträtt är nära motivet, modellen, och att det kan medföra att det är svårt att se förbi det som man ser som sina brister, later eller saker som man helst inte vill visa upp. Porträtt bygger på ett möte, ett samspel mellan fotograf och modell. Och bilderna blir som bäst bådas, både min och modellens, som sämst ingens och stannar i limbo.

Tack Daniel för att du frågade och undrade, det fick mig att fundera än en gång.

Till alla er: jag vill plåta mer porträtt och söker aktivt efter villiga modeller. Om du vill vara modell – skicka ett mejl eller så.

Kategorier
om fotografi

Vem tar bilden? – en kort reflektion kring att skapa fotografiska självporträtt

Jag tar självporträtt, och har sedan 1 jan 2013 publicerat minst ett, på den här bloggen, varje dag. Det gör att jag har utvecklat en teknik för att fotografera självporträtt, men det har också gjort att jag många gånger funderat kring vem, när och hur bilden skapas.

Att jag använder en kamera för att ”skapa” bilden är inget som jag behöver förklara (tror jag). Vilken kamera, eller vilken modell som jag använder spelar såklart roll för vad jag kan göra och hur mycket jag kan tänja på teknikens möjligheter. Den kamera som jag använder ger mig många möjlighter och jag använder dem för att försöka styra hur jag vill att bilden ska bli. Bilden och mitt fotografi beror av den teknik som jag använder alltså vilken kamera jag har och vilken lins som sedan sitter på. Det är självklart. Men är det kameran som gör bilden, eller är det linsen? Om det var så enkelt ändå. Men hur bilden blir beror på kameran och de inställningar som jag gör, hur jag styr bländare, och slutartid. Sedan hur jag håller i kameran, vilken vinkel, vilket ljus som finns, hur det reflekteras etc. Alla dessa inställningar och beslut är fotografens. Bilden skapas genom många val, både innan själva bilden tas, när bilden tas och efter att bilden är tagen.

Jag fick frågan igår när jag tagit en bild på mig och min man tillsammans – vem tog bilden?

Kameran tog bilden. Men jag tryckte på knappen. Min kamera stod på ett stativ, som jag ställt in. Jag placerade mig på ett avstånd som skulle göra att jag hamnade lite utanför fokus-området för kameran, och gav min man direktiv kring hur och var jag ville att han skulle stå. Vi tog flera bilder innan jag var nöjd. Jag har valt att fokusera mjukt, eller att till och med låta hela motivet vara i ofokus, för jag vill att det ska var mjukt drömlikt. [Peter var förvånad över att hela bilden var i ofokus, eftersom jag bad honom komma närmare för att synas bättre, hans kommenter var: Allt är ju suddigt.] Sedan har jag en stor bländare för att få skärpedjup och en lång slutatid för att få in mycket ljus och kunna arbeta med rörelseoskärpa.

När väl bilden är tagen så har jag även bearbetat den i post-produktionen. Jag har beskurit den något för att ta bort -tomrum. Och sedan har jag valt att arbeta med färgtoner som gör att bilden får en mer grön-nyans i bearbetningen. Och sedan fått Peters ögon att bli om något lite än blåare.

Vem tog bilden? Jag, eller kameran? Skapade bilden ens av mig, eller av oss tillsammans, i det ögonblick som Peter valde att ställa sig inom bildramen och bli en del av mitt porträtt. 28022014-DSC_0677-2