lämnar vi någonsin barndomen?


Det pratas om att vi lämnar barndomen, växer upp, får insikter, förändras, utvecklas, kanske till och med förbättras… men är det så? Eller är det bara så att vi erfarit samma eller liknande situationer så vi tror oss veta vilka vi är, hur vi ska respektive inte ska reagera. Det vi lämnar bakom oss är inte barndomen, utan okunskapen. Det som förändras är egentligen inte vi utan att vi har erfarenhet att hantera och kunskap om hur vi är i olika situationer… vi lär oss leken som vi kallar liv, och det är det som vi kallar vuxenskap -att bli vuxen.

Barnet ser på mig med en sann blick!