sommarfotografering

rädd

Jag njuter som de flesta andra av sommaren. Min sommar är som de flesta andras men ändå inte som era. För jag tänker att ni lever i de världar som ni delar och jag njuter av det. Jag tänker att ni liksom jag använder fotografiet för att berätta ”vilka ni är”, vad som är viktigt för er, vad ni grubblar på när ni grubblar på något. Mitt fotografi pågår för fullt, jag fotograferar och fotograferar – mer i färg än på många år, temat är givet, ligger mig nära och de jag fotograferar är de som är mig kära och nära. Samtidigt inser jag att mina bilder är mer ”jag” än någonsin. Här är flanören, som tittar in, som njuter, som fotograferar och registrera, inte bara med ögonen utan även med kameran. Här är den granskande blicken, nyfiken, den som vill förstå och förklara…

Och som jag har fotograferat…

Om jag hade mer mod, hade jag bett er hjälpa mig, att göra urval, vilka bilder fungerar bäst för de frågor som jag vill att ni ska ställa, men jag vågar inte. Jag frågade nästan häromdagen när jag visade ett första utkast men när jag skulle ställa frågan: vad tror ni om detta mötte jag bara tystnad. En STOR tystnad. Jag vet inte hur jag ska förstå tystnad: kanske blev det fel, för oförlåtligt, för högljutt, för inträngande kanske tog jag för mycket plats… kanske, var det helt rätt. Kanske var det poesi… Jag vet inte. Så jag vågar inte fråga er, dig, för tänk om du också blir tyst.

Och sedan säger att det är för konkret eller att det jag visar/berättar inte får dig att ställa frågor, kring vilka vi är och vilken värld vi lever i…

Jag löser uppgiften att välja, vilka bilder som hjälper mig till målet, och tills dess jag når målet gömmer jag mig och mitt projekt, men den 9 augusti – då visar jag… i Göteborg (tror jag).

Kristina

Publicerat av Kristina

Är fotograf och den som använder bild för att hitta svar på frågan: vad innebär det att vara en människa?