Ser du mig? -365 dagar med regler och oskrivna regler

17102013-KRI_4995

När jag startade 365-projektet på ”Ser du mig?” gjorde jag det förutsättningslöst, tanken var att plåta mig själv på de ställen (hotell som jag stannar på). Idéen verkade så enkel, men också utmanande. Och jag kan säga att det är utmanande att fotografera sig själv på en plats som man inte vet hur den ser ut, hur ljuset faller, om det finns ljus eller inte och frågan som ständigt följer en är hur ska jag ställa upp kameran, var och hur faller då ljuset/slår blixten.

Hotellrummen, eller bilder från hotellrum är i minoritet på den här bloggen. Jag har besökt hotellrum och rest och stannat men bilderna från dessa platser har många gånger varit så svåra att göra och många av dem är lika intetsägande som det hotellrum som jag lämnade. Hemma har jag som jag redan berättat mest plåtat på toaletten och vinden, för mig själv, i min ensamhet. Jag tror ibland att självporträttet kräver ensamhet, men alla bilder är inte tagna med bara mig och kameran i rummet, det finns bilder tagna tillsammans med hela familjen i samma rum, bilder med kollegan i samma rum, men de flesta är tagna i ensamhet, som en stunds ”egen” tid.

Regler och oskrivna regler, länge tänkte jag att i det här projektet skulle jag inte ha några regler, jag skulle vara fri allt handlade om att ta en bild om dagen, föreställande mig.

Men ganska snart fick jag en kommentar om att jag fuskade när jag inte plåtade mitt ansikte, när bilden som jag publicerade inte föreställde mig, utan mina kläder i rörelse, så mycket jag i just den stunden, och frågan fanns där ”Ser du mig?”. Jag insåg att det inte var bara jag som såg trådar, begränsningar, förutsättningar, regler för bilderna utan även betraktaren. Skillnaden är att betraktaren aldrig har fått definiera mitt projekt.

Men det finns några ”regler” som jag satt upp och de har uppkommit i samband med arbetet. En är att jag inte använder rekvisita, i stort sett är bilderna bara på mig, mitt ansikte, min kropp (väldigt få), mina händer, mina fötter (också få). Anledningen är enkel, under Stormtrooperprojektet handlade allt om rekvisita och jag har haft en stor lust att skala bort, förenkla och hålla det enkelt. En annan tydlig linje, kanske en oskriven regel är att jag skildrar det som jag ser, eller det som jag gör, kanske det jag är. En majoritet av bilderna är även tysta, (jag vet bilder kan inte låta) men det är sällan jag använder minspelet för att skrika, eller göra ljud som betraktaren skulle kunna känna igen, knappt ens skratt 😉

En annan återkommande detalj är händerna och hur jag återkommer till dem, att jag låter de bli ett attribut som jag arbetar med, händer är vackra och jag tycker att de tillför så mycket till ett porträtt.

Sedan är det temanen som jag inte rår över men som jag vill berätta om, och som jag återkommer till… Det finns säkert fler saker som jag återkommer till, som jag låter begränsa mig, som jag  inte identifierat i den här bloggposten, den största är kanske att projektet heter ”Ser du mig?”