Samtyckets svåra konst, vad står egentligen ett ”ja” för?

Jag läste Christina Löfvings senaste inlägg Vad vi delar om vi delar på hennes blogg itmamman. Så fantastiskt fint hon formulerar det om varför hon inte längre lika frimodigt delar allt hon gör på sin blogg:

”När jag började blogga 2007 trodde jag att jag kunde hålla min identitet hemlig. Jag skrev ganska fritt om allt möjligt./…/Under åren har jag blivit mer försiktig med vad jag delar. Alla guldkorn som man hittar i elevers berättelser och tankar, har jag rätt att dela dem vidare hur som helst?”

Spännande tankar. Tycker mycket om det. De är så självklart viktiga, visst måste vi ge barnet en röst. Vi har inte rätt att bara använda, vi måste också fråga, men vi måste också vara lyhörda för andras tolkningar av oss… Vi lär oss genom att ta del av andras perspektiv andras berättelser, även berättelser som vi inte ”samtyckt” till. Vi lär genom och av varandra. Jag håller med Christina, det är viktigt att fundera på hur vi använder elevers material, och att de får samtyckta. Men vi behöver också vara tydliga med vad samtycket betyder…

Men samtidigt är det viktigt att fundera kring vad samtycket medför, för den som skapar, den som tolkar – att vi ska fråga – vill du, får jag är självklart, men vi behöver också fundera på om och i vilken omfattning ett samtycke medför att den vars uttalande kommer att tolkas, användas också ska bestämma eller samtycka till ”hur jag tolkar det som sades, det som skapades”. Jag undrar vad samtycket innebär och vem som har mest rätt att tolka det.

För att förklara från mitt perspektiv, jo jag tycker vi ska inhämta samtycke, men om du säger ja. Betyder det att du måste vara lyhörd för min tolkning, min användning av ditt samtycke.

Om jag frågar ”får jag fotografera dig” och du ger ditt samtycke -du säger att det är ok, att jag tar en bild av dig. Men sen då? Har du rätt att samtycka kring resultatet också? Du kanske inte tycker om min tolkning av dig, vill du inte längre stå bakom samtycket… för du trodde att du samtyckte till något annat… Jag trodde vi var överens, att du gav mig mandat att tolka/skapa med dig som utgångspunkt, men det tycker inte du… Är det då bara den som blivit avbildad som har rätt, att säga att den inte samtyckte till det… En jurist skulle säga – skriv ett avtal… men säkerställer det att vi är överens om tolkningen av samtycket? Och avtal kan vi inte skriva med barn, relationen mellan vuxna och barn är ojämlik i så många avseenden så naturligvis ska vi ta mycket hänsyn till barns integritet.

Sociala medier har inhämtat vårt samtycke för alltid genom att ha våra vänner i gisslan och göra samtycke till att klicka in kryssruta. När jag ångrar mig säger de bara men du samtyckte… Men diskussionen kring samtycke bygger på att vi är likvärdiga och förstår överenskommelsen, det är jag inte alltid säker på att vi gör.

Vad betyder ett samtycke? Kanske inte samma sak för den som tolkar och den som utsätts för tolkningen… Och om du inte gillar min tolkning… betyder det att jag måste respektera din vilja för du inte tycker om resultatet? Eller måste du leva med att du gav mig ditt samtycke? Vem har rätt att bestämma över resultatet? Produkten som ditt samtycke ingår i, som eleverna deltar i? I korthet vad innebär samtycket?

2 svar på “Samtyckets svåra konst, vad står egentligen ett ”ja” för?”

  1. Viktiga funderingar! Jag kommer att tänka på barmhärtighetsprincipen, som man pratar om inom vetenskapsteori. Även om någon gett sitt samtycke, bör man nog tänka på hur ens egen tolkning av t.ex. en bild kan ”drabba” den som gett samtycket. Etiska aspekter. Här finns mycket att prata om!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.