Jag saknar dina bilder

Häromdagen hade jag besök på arbetet och en av besökarna dröjde kvar i en paus för att berätta:

”Jag saknar dina bilder”.

Jag visste på en gång att det inte handlade om det fotografi som jag mest gör nu för tiden, utan det handlade om leksaksbilderna. Hen saknade mina leksaksbilder. Jag svarade: Åh de kan du se på instagram en gång i månaden. Och som svar fick jag tillbaka.

”Jag saknar dem för de betydde verkligen något”.

Jag rodnar vid tanken, att mina leksaksbilder skulle betyda något för någon annan än mig… och tänkte på hur mycket de betydde för mig där och då, hur jag fick älta, gräva och använda leksakerna för att förfina mina svar. Jag gör nog samma idag, men med levande modeller.

Tack för att du berätta.

 

Jag vill berätta om en bild

Jag gör ett fotoprojekt. Bitvis känns det oöverstigligt, eftersom jag söker efter modeller och alla dessa modeller behöver ta sig till min studio, eller snarare mitt hem. Jag frågar många, och än fler, de flesta svarar: ja, men några säger också nej.

Jag frågade Lisa tidigt i våras om hon ville vara modell i mitt projekt. Och hon svarade ja, efter att jag förklarat vad jag undersöker, med min kamera, med mina modeller som hjälp. I samtalet kring mitt fotoprojekt, kom vi att prata om masker, att stå på scen, att ta sig an roller. Jag tror att vi bestämde redan då (för länge sedan) att vi skulle göra en bild med hennes mask. Väl här i studion så gjorde vi bilden ovan.

När jag ser resultatet går mina tankar direkt till en bild som jag burit en tid. En bild av och med en ballerina. En bild som när jag såg den talade till mig direkt och högt. Bilden som föreställer en ballerina men visar henne i två känslotillstånd både är den uttrycksfulla artisten och det inre ”jaget” som tvivlar, är osäker och tvekar inför de krav som finns i hennes yrkesroll. Vilken roll/mask du ser är upp till dig, men allt finns där samtidigt.

Tusen tack Lisa för att du vill vara min modell och för att du gjorde denna bild med mig. Tack!

En liten stund simmar jag i en pöl som är mina förebilders hav

Jag var på ett samtal med Jonas Hassan Khemiri och Ozzy på Way Out West, och Jessica Gedin som ledde samtalet frågade om inspiration och hur de förhåller sig till sina förebilder. Khemiri som är en ordkonstnär uttryckte det såhär när han pratade om sina förebilder och hur de fick honom att skapa. Han skrev något som inte var som förebildens men med tydlig inspiration. Och då säger Khemiri:

”En liten stund simmade jag i en pöl som skulle kunna vara en del av deras hav”.

Och jag kände igen mig. Under den lilla stund som man tycker att man kommit en bit påväg, inte till förebildernas hav men en bit på väg… Jag kan känna igen mig i bilden som Khemiri gav oss, att jag ibland simmar i en pöl som kan vara en del av mina förebilders hav.

Fotodrömmar – vill du vara med?

Just den här veckan handlar podden om att vi har fotograferat på temat osäker, och nästa vecka är det midsommar. Att ta den bilden fick mig att börja drömma om att hitta modeller som vill vara med och visa på just dessa ytterligheter – trygghet och osäkerhet.

Söker modeller!

Min idé är enkel – jag skulle vilja fotografera dig med det attribut som gör att du känner dig ”säker”/trygg. Skulle du kunna tänka dig vara med? I mitt trygghetsprojekt.

Det som krävs är att du vill, kan och tar med dig det attribut som ger dig trygghet.

Allt du behöver göra är att säga  till jag vill vara med… vill gärna ha med just dig!

Avsnitt 39 och vi är hemma – fotovänners podcast

Jag är en stor konsument av podcasts och i podd efter podd får jag reda på att bilder är inte gjorde för ljudmediet, och ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är en fantastisk ide att prata om bild i en podcast.

Veckans tema är för fotopodden ”fotovänner” är hemma, och var är man naken om inte hemma…

Lyssna på vår (min och Therese) fantastiska poddcast – en fotopoddcast som handlar om bilder men som vi gör för våra fotovänner.

Mitt första minne

Vilket är ditt första minne. Är det en smak, en doft, en känsla eller en bild. När jag tänker på vad som skulle kunna vara mitt första minne, är det alldeles blankt, tomt. Jag tror inte jag har ett första minne. Jag har intryck som jag tror kommer från min barndom, eller om det är berättelser som jag hört, som jag sedan tagit som mina och idag tror är mina minnen.

Mitt första minne.

Det här är inget minne, det är min första klänning, jag minns eller tro mig minnas att jag hade klänningen på mina dockor, eller min docka för jag minns bara att jag hade en docka. Den dockan hade flera klänningar, bland dessa min första klänning. Till historien hör att jag fick reda på att det var min klänning, när mamma gav den till mig när jag väntade mitt första barn.

Det här är en bild i en utmaning som jag gör som heter Min fotojournal. En bildlek som bygger på att jag tar en bild på ett givet tema.  Du kan följa projektet på Instagram.com/serdumig.se

Nytt avsnitt om mitt senaste fotoprojekt

Jag gör ett projekt om att vara kvinna och jag har en blogg om att göra och prata bilder. Du kan lyssna på bloggen här, vill du vara med i projektet kan du berätta det också…

Bilder i projektet hittar du här:
www.facebook.com/fotovanner
www.instagram.com/fotovannerpodd

Kan du tänka dig att vara modell?

Jag har två krav:

  • du behöver vara kvinna,
  • du behöver kunna ta dig till Spånga en helg – mitt på dagen i naturligt dagsljus

Önskemål: ljusa kläder.

Vill du vara med? Säg det!

Vad får du tillbaka? En möjlighet att vara modell, i utbyte mot ditt ansikte får du en bild tillbaka.

Vill du veta mer lyssna på podden

Podden lever vidare med ett avsnitt om skör saknad

Lyssna på avsnittet om skörhet och våra tankar kring saknad.

Som vanligt kostar det inget att lyssna och du får också en insikt om mitt misslyckade försök att använda mina poddbilder som profilbilder på facebook. Vem vet vem jag fotograferar, mer än de som står modell? Njut av samtalet mellan mig och Therese och se framförallt på de vackra sköra bilderna du hittar på Facebook eller instagram.