Jag är klar, ska bara skriva en text om mig själv. Dessa bilder är ”extra bilder” till de bilder som jag gjorde för att lösa upp mina tvivel kring det projekt som jag just lagt sista handen vid. Nu ska jag bara skriva en kort text…
Bonusbilderna är inspirerade av Anja Niemi och hennes fantastiska surrealistiska projekt där hon går in i roller och placerar dem i miljö. Jag gör nog egentligen inget av det, utan är bara mig själv, men jag ser att jag lånar poseringar och lusten att ta bort ansiktet från modellen från just Anja Niemis fotografi.
Kom ner till bottenvåningen och där sitter en av de mest fantastiska människor som jag känner. Jag är sen, väldigt sen och jag tror att jag missat henne. Men hon sitter lugnt och väntar med sin finess, skönhet och briljans. Jag blir alldeles varm, hon väntar på mig, för att titta på mina bilder tillsammans med mig. I våra samtal får hon mig att berätta och prata om mitt fotografi på ett sätt som ingen annan får. Hon har förmågan att lyssna, och hon inger hos mig ett lugn. Jag tror plötsligt att allt är möjligt för hon lyssnar, ser mig och mitt arbete. Genom våra samtal tror jag på det som jag skapar och att det har en betydelse som även andra ser.
Vi träffas allt för sällan, allt för lite. Våra samtal behöver luft och tid och de korta stunder vi ses är lagom för att de ska starta och få nya utvägar. Vi pratar om spännande saker som samtal kring integritet, bilder, rättigheter, skyldigheter – att vara modell, och hur det är. Jag tror att ibland är världen så att man ramlar på människor som funderar på samma saker som en själv och i samtal med dem fördjupar man sin förståelse kring just det som man undrar om. Min vän som satt och bara väntade på mig är en sådan vän, jag längtar redan till nästa gång vi ska ses – jag hoppas du kommer för att vara modell då – finaste C.
Den här serien är slut med dessa bilder, men jag har några bonusbilder som blivit till under sena kvällar, lediga dagar… jag ska publicera dem, men imorgon ska jag färdigställa projektet, och ta nästa steg till att det ska bli publikt.
Nu har jag gjort detta i nio dagar – vad nytt finns där att säga? Egentligen ingenting. Målet är att jag ska hitta mod, lust och tilltro till att våga ta nästa steg i mitt stora projekt som jag arbetat med i ett år.
Dessa bilder handlar om att jag tror att jag ska kunna lösa upp alla mina tvivel, skingra dem liksom jag skingrar modellen och löser upp den i mötet med kameran, ljuset och den vita backdroppen.
Jag tittar på endel av mina bilder och ser skisser av porträtt som jag sett för länge sedan på något museum någonstans. Jag tänker att jag måste ha blivit inspirerad på vägen, beundrat dessa porträtt, dessa vackra människor som inte är jag, och jag inget vet om mer än att de blev porträtterade. Sedan ser jag andra bilder och ser bara en stor blobb framför ansiktet. En hand, ett hår, ett trassel, ett omöjligt hinder som gör att jag inte kan se, inte kan veta… är det jobbigt, är det vackert, är det ensamt, är det stressigt… vad är det egentligen.
Jag tänker på de ord som en fotograf sa på en workshop, dina bilder behöver fler modeller än du, och jag funderar på vilka som skulle ställa upp på att vara en fart, ett stressigt ögonblick, en rädsla, ångest för att inte duga, inte räcka till inte vara tillräckligt? Alla bill väl vara som de bilder som jag sett på museum, vackra tilldragande och ljuva, som skisser av skönhet och medmänsklighet.
Enligt skapelseberättelsen vilade gud den sjunde dagen det borde kanske jag också göra. Jag startade den sjunde dagen med att skriva om texten till mitt projekt. Texten kom till mig i går kväll när jag skulle somna, och insåg att färger saknades. De färger som är jag, de hallonröda kinderna som kommer när jag får beröm, smicker eller tillrättavisas. Färgerna saknades både den ljusa färgen som är så tongivande men som är i så bjärt kontrast till mina rodnande kinder, färgen som så sällan får vara huvudrollen i mitt fotografi.
Vad ska jag då säga om dagens bilder, kanske att när jag tittar på dem är jag inte säker på att de borde vara med, men så tänker jag på det som min mentor brukar säga: det behövs bilder som gör att betraktaren tillåts andas också, vila en stund och ta in, för att orka med, för att ta in nästa bild. Dessa bilder är kanske mitt mellanspel. De är sjunde dagens bilder. De är de bilder som ger vila. Andrum. Medan jag samlar mod för att sätta samman text och bild och sedan dela mitt projekt, som jag gjort till dig.
Jag brukar inte prata om mitt fotografi – jag pratar vanligtvis om digital kompetens. Om internet och hur internet kan användas i skolan. Jag tänker alltid att alla som ser mina bilder förstår precis vad jag vill säga, men till Kulturnatten 2019 fick jag frågan om jag kunde prata om mitt fotografi och internet – samt hur dessa två samspelar. Naturligtvis sa jag ”JA”.
Till kulturnatten framkallade jag 30 bilder ett urval från Stormtrooper serien och ett urval från Leia-serien och de satte jag och Jessica på väggarna på Goto10. Sedan var det bara talet kvar, vad skulle jag säga? Vad vill man veta om en fotografs arbete? Jag frågade Jessica och Amanda som gav mig ledtrådar och formulerade frågor som:
Varför du fotograferar leksaker?
Hur det startade?
Vilka är dina stora inspirationskällor?
Hur du tänker när du gör dina bilder?
Om du är känd?
Naturligvis försökte jag svara på alla frågor i mitt artist-talk. Du kan ta del av hela min presentationen här (det ser inte ut som mitt talk – men det är… min presentation).
Sedan hade jag lyckan att ha en egen fotograf i Jessica och här är lite bilder av mitt prat.
Jag brukar fuska och skriva samma sak om och om igen, eftersom bilderna bygger på samma serie, som handlar om att att hitta en väg ut, en möjlighet att tro på att bilden bär och berör dig, får dig att känna. Vad vill jag att du ska känna? Undrar ju du då?
Jag borde säga att jag vill att du ska se det lätta i livet, ljust och alla möjligheter, men om jag ska vara ärlig så handlar mina bilder snarare om det som vi aldrig pratar om, att vi inte ser varandra, är instängda i våra egna världar och att de sällan möter andras, vi bär på rädslor (som min) som vi aldrig visar, som vi bara gömmer. Jag tänker om jag visar mina rädslor så kanske du också känner igen de, även om de inte handlar om samma sak.
så sist ett tack…
Jag vill innerligt tacka alla de som kom igår och tittade på mina bilder, de som kom och lyssnade på mitt prat om mina leksaksstilleben och gjorde min kväll till en som jag ska minnas länge. Speciellt vill jag rikta ett tack till min fina kollega Jessica som hjälpte mig hänga och sedan var min fotograf för kvällen.
Jag fortsätter min serie bilder som ska ge mig en injektion av mod, och tilltro, så att jag tror på mitt arbete. Jag försöker skingra mitt tvivel och i dess följd hitta modet att tro på det arbete jag gjort.
Jag lyssnade på en podd igår och började tvivla. Podden handlade om att titta på andra fotografers arbete och hitta deras brister, hjälpa dem framåt. Men mannen som pratade i podden, var väldigt tydlig med de brister som han såg i andra fotografers portfolios, framförallt de fotografer som kom med bilder som var personliga, eller som hade sin utgångspunkt i att undersöka sitt eget jag, bilder av den typen betyder mycket för fotografen, men säger inget till de som ska titta på dem. – Jag lyssnade och kände mig träffad och misslyckad, mitt fotografi kanske bara är för mig i alla fall…och det är gott nog som mannen i podden sa, men den typen av fotografi är mer betydelsefullt för fotografen än för de som ska titta…
Nu ömkar jag mig själv, men modet kommer och går. Idag ska jag prata om mina leksaksstilleben på Goto10 och jag hoppas många kommer och lyssnar, tittar på bilder och pratar med mig. Vi kanske ses.
Jag fick ett mejl med ämnesraden: ”Sina här” och sedan ett erbjudande om en promenad bland blommor i Göteborg. Jag svarade och tackade för erbjudandet lite otydligt, blygt. Men häromdagen möttes vi för en kort promenad och en fantastisk kaffe i Göteborg.
Tusen tack Sina för alla dina fina insikter och dina tankar kring livet och fotografi – fick mig att fundera mycket kring hur min värld möter din värld och andras världar.
Jag inser att jag det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda. Det här projektet som pågår under tio dagar är ett som handlar om att söka mod, för att ta nästa steg i mitt stora projekt ”viskningar”. Ett projekt som jag gjort under ett och halvt år och som innefattar massor med modeller, en kort text och en dröm som jag ska försöka förverkliga.
Mina bilder.i lös upp – handlar om min rädsla för att det jag vill säga är trivialt, ytligt och bara handlar om mig, att jag inte lyckas få någon annan att förstå att jag är innesluten i min egen kupa – i min värld. Den rädsla som jag ständigt bär med mig.
Jag har försökt göra bilderna mer allmänna i uttryck, genom teknik och genom att låta mig som modell träda tillbaka – för att du kanske ska kunna se förbi mig och se och känna något du med.
Jag älskar när andra säger saker om det de skapar. Jag njuter av de ledtrådar, som jag får av författare till varför de skriver det som de skriver, när de säger vad som får dem att skapa att skriva, att berätta. Samtidigt tänker jag att mina bilder behöver inga ord för de talar för sig själva. De är så fyllda med alla ord jag har att jag inte behöver berätta vilka som hjälper dig att se det som jag vill berätta. Plötsligt inser jag att det känns orättvist, om andra ger mig ledtrådar behöver kanske jag också ge dig några, alla fall några ord som kan hjälpa dig att se. Så att du inte bara ser ljuset, utan även ser förbi ”jaget”, ser vanligheten och att jag är som du, uppfylld med att bli fin, passa in och inte ta för mycket plats. Jag vill lösas upp, jag kommer lösas upp.
Jag tänker att du kanske kan se att det gör ont, att allt det som döljs i det ljusa är något annat, något som vi inte pratar om, något som vi låtsas inte finns.
Det här är en serie med självporträtt för som fotograf äger du alltid en modell, som kan förstå vad du vill utan att du behöver säga det, och det är du. Det är en bildserie som jag tagit i samband med att min arm, som är trasig läker och gör ont, inte vill det som jag vill, och som jag delar med dig. I väntan på att jag ska få mod nog att avsluta ett projekt som jag bär på.
Jag undrar om jag måste säga något om bilderna? Jag har arbetat med dem i veckor nu, försökt hitta en bild där armen som är trasig fungerar … och håret som släpptes ut eftersom armen, som är trasig, inte kunde sätta upp det i den strama knuten. Färgerna – det svagt blåa, kalla, nakna, sköra, onda, tomma, ensamma och så jaget.
Det här är en serie bilder (självporträtt, eftersom jag inte har någon annan modell (just nu)) som jag publicerar under tio dagar i april i väntan på inspiration och med längtan om att få fotografera mer, och avsluta ett projekt som jag bär på och väntar på att få visa er alla.
