Kristina Alexandersons bildprojekt
Jag säger alltid att jag fotograferar för att jag inte kan måla, men snart ska jag börja säga att jag fotograferar för att jag inte kan skulptera. Jag vill gärna säga att det är en insikt som jag fått själv, men det är snarare så att min fantastiska väninnan Gørild har jag fått mig att se formen i varje bild, och hur hon söker formen i varje bild, varje bildidé.
Det är en ynnest att få arbeta jämte dig, att få en inblick i din bildvärld, och se vad som inspirerar dig Gørild. Tusentack!
Nu kommer äntligen sommaren med skuggor, ljus och gröna blad. Jag önskar att jag hade ett superställe i Stockholm där jag kunde ställa modeller i buskarna och låta dem smälta in i grönskan. Jag tänker att det är sommarens tema – att smälta in .
Och ja, läser du detta som en inbjudan så är det just det … en inbjudan till att smälta in… jag ska bara hitta en bra plats… eller så behövs inte det. Vi ses kanske.
Det är tur att jag ibland lyssnar på andra än mig själv. Det är också tur att jag är omgiven av så mycket kloka människor som ser möjligheter där jag bara ser hinder. Till er vill jag säga tack! Tack för att ni ger mig mod, när jag inte är annat än en lort.
Nu är den här bildserien färdig – det betyder i sig inget – utan att jag söker efter nya möjligheter att skildra det som jag inte kan bli färdig med. Jag tror mer och mer att Ekelöf har rätt när skrev.
”Ständigt samma ämne har jag genom åren tagit upp på nytt. En människas förnyelse består nämligen enligt min mening inte i att hennes grundämne, hennes grundupplevelser och grundproblem skulle förändras. Det är hennes inställning till dem som under skiftande förhållanden förändras. Förnyelse fattar jag alltså som en ständig omprövning av ett och detsamma.”
Gunnar Ekelöf
Jag drömmer dock om att förnya mig – göra om mig, starta om, bli en annan, få nya upplevelser, nya grundproblem, bli ett nytt grundämne. Men ju mer jag ser på det jag gör, gör jag samma om och om igen, inställningen skiftar, men mina grundproblem är desamma.
Jag har nog aldrig varit så stolt som den dagen då Mathias Klang gav mig titeln: Skolombudsman för Creative Commons i Sverige, det är länge sedan nu, men efter några dagar i Portugal så kom känslan tillbaka. Det är bara i Creative Commons sammanhang som jag stöter på Peter, min goda, fantastiska vän från Danmark. Peter har energi som få, och om något kan han försätta berg och driva projekt som få. Till min stora lycka har Peter blivit talesman för Creative Commons i Danmark och sedan lämnat över min titel till Rikke. Rikke är en pedagog, lärare som jag genast kände mig hemma med, inte bara för att hon pratade eller förstod mig, utan också för att hon har ett driv, en passion, en vilja och en ambition som jag kan känna igen mig i. Under tre dagar har jag haft lyckan att få vara samman med Peter och Rikke, prata öppna licenser och planer för öppna lärresurser och samarbeten kring en öppen webb.
Upp på den lyckan har jag också fått äran att ha Rikke som min modell. Tack!
Satt på en workshop igår om visuell kommunikation, om att få bilder att komma till liv, genom att göra dem personliga och relevanta i den situation som de ska användas, representativa kort gott. I workshopen som leddes av en grafisk designer använde han bilder istället för ord för att leda oss vidare – det fick mig att reflektera kring hur stark en bild kan vara om man förstår dess symbolspråk, annars inte…
Jag insåg att jag vill göra just det bilder som får en att reflektera, tänka efter, fundera på vem man själv är. Dagens bonusbilder handlar nog just om det, reflektion att stanna upp och fundera en stund.
Jag har ändrat mitt mobilliv, och det är plötsligt svartvitt – vilket är befriande och skönt. Hela min bildvärld är svartvit, även er när jag tittar på era bilder och jag är så imponerad över att alla använder svartvitt – jag tänker att det är en trend, men så kommer jag ihåg just ja, jag lever ju ett svartvitt liv nu, allt på inrådan av Tristan Harris och hans tankar kring time-well-spent.
Målet är att mitt digitala liv ska bli bättre, rikare – och jag inser att jag kanske just bara är en som gömmer mig… precis som i mina bilder. Igår hade jag dock lyckan att få vara med en vän, som gav min insikter, kunskaper och så mycket kärlek, att idag är längtan än större – det är kanske så med möten att de är beroendeframkallande – man vill bara ha mer. Jag har fem bonusdagar – de kommer lite slumpmässigt men de kommer. Dessa bilder kom egentligen fram som ett resultat av att jag sökte en bild för en hemlighet… tänka sig.
Jag är klar, ska bara skriva en text om mig själv. Dessa bilder är ”extra bilder” till de bilder som jag gjorde för att lösa upp mina tvivel kring det projekt som jag just lagt sista handen vid. Nu ska jag bara skriva en kort text…
Bonusbilderna är inspirerade av Anja Niemi och hennes fantastiska surrealistiska projekt där hon går in i roller och placerar dem i miljö. Jag gör nog egentligen inget av det, utan är bara mig själv, men jag ser att jag lånar poseringar och lusten att ta bort ansiktet från modellen från just Anja Niemis fotografi.
Kom ner till bottenvåningen och där sitter en av de mest fantastiska människor som jag känner. Jag är sen, väldigt sen och jag tror att jag missat henne. Men hon sitter lugnt och väntar med sin finess, skönhet och briljans. Jag blir alldeles varm, hon väntar på mig, för att titta på mina bilder tillsammans med mig. I våra samtal får hon mig att berätta och prata om mitt fotografi på ett sätt som ingen annan får. Hon har förmågan att lyssna, och hon inger hos mig ett lugn. Jag tror plötsligt att allt är möjligt för hon lyssnar, ser mig och mitt arbete. Genom våra samtal tror jag på det som jag skapar och att det har en betydelse som även andra ser.
Vi träffas allt för sällan, allt för lite. Våra samtal behöver luft och tid och de korta stunder vi ses är lagom för att de ska starta och få nya utvägar. Vi pratar om spännande saker som samtal kring integritet, bilder, rättigheter, skyldigheter – att vara modell, och hur det är. Jag tror att ibland är världen så att man ramlar på människor som funderar på samma saker som en själv och i samtal med dem fördjupar man sin förståelse kring just det som man undrar om. Min vän som satt och bara väntade på mig är en sådan vän, jag längtar redan till nästa gång vi ska ses – jag hoppas du kommer för att vara modell då – finaste C.
Den här serien är slut med dessa bilder, men jag har några bonusbilder som blivit till under sena kvällar, lediga dagar… jag ska publicera dem, men imorgon ska jag färdigställa projektet, och ta nästa steg till att det ska bli publikt.
Återigen tack C.
Nu har jag gjort detta i nio dagar – vad nytt finns där att säga? Egentligen ingenting. Målet är att jag ska hitta mod, lust och tilltro till att våga ta nästa steg i mitt stora projekt som jag arbetat med i ett år.
Dessa bilder handlar om att jag tror att jag ska kunna lösa upp alla mina tvivel, skingra dem liksom jag skingrar modellen och löser upp den i mötet med kameran, ljuset och den vita backdroppen.
Jag tittar på endel av mina bilder och ser skisser av porträtt som jag sett för länge sedan på något museum någonstans. Jag tänker att jag måste ha blivit inspirerad på vägen, beundrat dessa porträtt, dessa vackra människor som inte är jag, och jag inget vet om mer än att de blev porträtterade. Sedan ser jag andra bilder och ser bara en stor blobb framför ansiktet. En hand, ett hår, ett trassel, ett omöjligt hinder som gör att jag inte kan se, inte kan veta… är det jobbigt, är det vackert, är det ensamt, är det stressigt… vad är det egentligen.
Jag tänker på de ord som en fotograf sa på en workshop, dina bilder behöver fler modeller än du, och jag funderar på vilka som skulle ställa upp på att vara en fart, ett stressigt ögonblick, en rädsla, ångest för att inte duga, inte räcka till inte vara tillräckligt? Alla bill väl vara som de bilder som jag sett på museum, vackra tilldragande och ljuva, som skisser av skönhet och medmänsklighet.
Enligt skapelseberättelsen vilade gud den sjunde dagen det borde kanske jag också göra. Jag startade den sjunde dagen med att skriva om texten till mitt projekt. Texten kom till mig i går kväll när jag skulle somna, och insåg att färger saknades. De färger som är jag, de hallonröda kinderna som kommer när jag får beröm, smicker eller tillrättavisas. Färgerna saknades både den ljusa färgen som är så tongivande men som är i så bjärt kontrast till mina rodnande kinder, färgen som så sällan får vara huvudrollen i mitt fotografi.
Vad ska jag då säga om dagens bilder, kanske att när jag tittar på dem är jag inte säker på att de borde vara med, men så tänker jag på det som min mentor brukar säga: det behövs bilder som gör att betraktaren tillåts andas också, vila en stund och ta in, för att orka med, för att ta in nästa bild. Dessa bilder är kanske mitt mellanspel. De är sjunde dagens bilder. De är de bilder som ger vila. Andrum. Medan jag samlar mod för att sätta samman text och bild och sedan dela mitt projekt, som jag gjort till dig.