Lös upp (dag tre av tio)

Några korta ord

Jag älskar när andra säger saker om det de skapar. Jag njuter av de ledtrådar, som jag får av författare till varför de skriver det som de skriver, när de säger vad som får dem att skapa att skriva, att berätta. Samtidigt tänker jag att mina bilder behöver inga ord för de talar för sig själva. De är så fyllda med alla ord jag har att jag inte behöver berätta vilka som hjälper dig att se det som jag vill berätta. Plötsligt inser jag att det känns orättvist, om andra ger mig ledtrådar behöver kanske jag också ge dig några, alla fall några ord som kan hjälpa dig att se. Så att du inte bara ser ljuset, utan även ser förbi ”jaget”, ser vanligheten och att jag är som du, uppfylld med att bli fin, passa in och inte ta för mycket plats. Jag vill lösas upp, jag kommer lösas upp.

Jag tänker att du kanske kan se att det gör ont, att allt det som döljs i det ljusa är något annat, något som vi inte pratar om, något som vi låtsas inte finns.

Det här är en serie med självporträtt för som fotograf äger du alltid en modell, som kan förstå vad du vill utan att du behöver säga det, och det är du. Det är en bildserie som jag tagit i samband med att min arm, som är trasig läker och gör ont, inte vill det som jag vill, och som jag delar med dig. I väntan på att jag ska få mod nog att avsluta ett projekt som jag bär på.

Publicerat av Kristina

Är fotograf och den som använder bild för att hitta svar på frågan: vad innebär det att vara en människa?