Lös upp (dag tio av tio)

så orden till bilderna

Kom ner till bottenvåningen och där sitter en av de mest fantastiska människor som jag känner. Jag är sen, väldigt sen och jag tror att jag missat henne. Men hon sitter lugnt och väntar med sin finess, skönhet och briljans. Jag blir alldeles varm, hon väntar på mig, för att titta på mina bilder tillsammans med mig. I våra samtal får hon mig att berätta och prata om mitt fotografi på ett sätt som ingen annan får. Hon har förmågan att lyssna, och hon inger hos mig ett lugn. Jag tror plötsligt att allt är möjligt för hon lyssnar, ser mig och mitt arbete. Genom våra samtal tror jag på det som jag skapar och att det har en betydelse som även andra ser.

Vi träffas allt för sällan, allt för lite. Våra samtal behöver luft och tid och de korta stunder vi ses är lagom för att de ska starta och få nya utvägar. Vi pratar om spännande saker som samtal kring integritet, bilder, rättigheter, skyldigheter – att vara modell, och hur det är. Jag tror att ibland är världen så att man ramlar på människor som funderar på samma saker som en själv och i samtal med dem fördjupar man sin förståelse kring just det som man undrar om. Min vän som satt och bara väntade på mig är en sådan vän, jag längtar redan till nästa gång vi ska ses – jag hoppas du kommer för att vara modell då – finaste C.

Den här serien är slut med dessa bilder, men jag har några bonusbilder som blivit till under sena kvällar, lediga dagar… jag ska publicera dem, men imorgon ska jag färdigställa projektet, och ta nästa steg till att det ska bli publikt.

Återigen tack C.

Publicerat av Kristina

Är fotograf och den som använder bild för att hitta svar på frågan: vad innebär det att vara en människa?