Leendet och viljan att behaga

En av de saker som jag verkligen tycker om, och troligen alltid tyckt om är att titta på ansikten, på människors ansikten och fundera på vilka de är, vad de drömmer om, vad de vill och vad de har för liv.

Jag har alltid suttit på pendeltåget och tittat på mina medpassagerare, men som du säkert vet finns det ett visst tabu kring att stirra, så du får aldrig titta tillräckligt länge. Du måste vika bort blicken, du får titta en stund, ofta tillräckligt länge för att fantasin ska sätta fart, men inte tillräckligt länge…

Att vara eller bli, eller ta sig an lusten att fotografera människor är ett sätt att få titta, beundra, försjunka in i ansikten länge och fundera kring dem utan att behöva vika bort blicken. I arbetet med att göra en bild är möjligheten att fastna i ansiktet en viktig del för mig. Jag stannar vid blicken, uttrycket, ögonen, allt de skildrar och speglar av mig. Ni som följt den här bloggen vet att leenden är sällsynta, och jag har funderat mycket på varför. Varför vill jag inte att mina modeller ska le. En anledning är att det är så otroligt svårt att få människor att le inför en kamera och se naturliga ut, det är en konst som jag inte behärskar.

En annan och troligen mycket viktigare förklaring är att jag upplever att bilder där modellerna ler är bilder för att behaga, visa att vi är snälla och justa. Leende bilder säger, gör som jag och du blir lycklig, eller se på mig jag är så lycklig… En leende människa vill mig något, den vill att jag ska vara på ett sätt, bli på ett sätt… Reklambildernas leende skrämmer mig, och många leenden vill något annat än att bara glädja, visa på den rena glädjen som finns i stunden… Nej att göra leende bilder är nog inget för mig, de har en agenda som jag inte förstår…

Jag tycker dock om skratt, och bilder där modellen skrattar, blir busas med och kiknar av skratt de är förlösande, jag tycker om bilder där skrattet hörs, men inget som jag vanligtvis lyckas göra.