Det är en fråga som återkommer när jag befinner mig i ett projekt mest kanske mest efter… för vem gör jag detta och vem vill se, ta del av, vara med… för vem fotograferar jag?
Det enklaste och mest givna svaret borde vara för mig själv, för ”jag”, men det är inte fullständigt sant, för jag fotograferar också för dig, dig som jag vill ska vara modell, för dig som jag vill ska se, oroas, underhållas, njuta, tycka om… för dig som är min inspiration, min musa, min förebild, för de möjligheter som finns i att lära sig mer… att utforska ett språk.
Internet är en gåva i jakten på alla som inte är ”jag”, för genom internet kan jag nå dig eller i alla fall idéen om dig, men jag är inte säker på att det sker, eller att du ens tycker om, ser det som jag gör.
”att ge det man inte har till någon som inte vill ha det”
Hur märkligt det än låter känns det lite så med mitt fotografi… citatet är från Lacon och handlar om att älska. Visst är det vackert.
Gillar citatet. Vackert, precis som du säger. Speglar livet, på många plan. Hur vet vi att någon faktiskt älskar? Behöver vi veta det? Varför då? När behöver en bekräftelse? Varför är vi flockdjur? Vad händer med de som är ensamma? Vad händer när en blir sedd? Vad kan hända när någon blir sedd av för många på samma gång? Finns ”lagom”? Behöver vi lagom?
Många kloka tankar där… ja, vad är lagom…