Otroliga möten blev magiska bilder som handlar om tillit och tvivel

Stockholm den 31 maj 2017

Jag har suttit med mina bilder av era ansikten och är nästan klar. Jag tittar på bild efter bild. Jag har lagt pussel. Jag ser bilder av dig, dig och sedan ser jag förbi dig och ser bara mig.

Jag ser blickar, de som kritiskt granskar, de som kräver, de  som undviker, de som längtar, de som gett upp och som viker undan eller de som undviker. Jag ser bilder av dig, din tillit  och hur du litar på mig genom att vara min modell. Jag ser hur du gömmer dig för att slippa vara med. Jag ser tillit, skönhet,  vardagen, längtan, hopp och ibland förtvivlan. Jag ser också mitt tvivel och känslor som jag inte trodde att jag kunde fånga, tack!

När du tittar kommer du att se en bild av dig. En bild som kanske inte ser ut som de du vanligtvis ser, men det är för att det är en bild av mig också. Jag förstår om du kommer att slå ifrån dig bilden. Du får välja bort den och tänka det där är ingen bra bild. Och du har säkert rätt, det är nog inte den bästa bilden av dig, men tillsammans med de andra bilderna i den här serien är den en pusselbit i ett pussel kring möten, tillit och tvivel. Så om du tycker det är jobbigt strunta i din bild och titta på de andras, eller strunta i alla helt och hållet. Men om du vill ge dem ett försök så titta på bilderna som en helhet. Din bild är i ett sammanhang som handlar om möten, om tillit och mina tvivel och min brist på tillit…

Sammanlagt kommer jag ha fotograferat över femtio personer inom ramen för det här projektet. Tänk dig över femtio möten… Och när jag tittar på bilderna idag, tänker jag att skulle ha gjort mycket annorlunda. Jag önskar att jag hade gett mer regi, tänkt igenom varje mötena mer, kanske alltihop innan jag startade. Men då hade det varit och blivit ett helt annat projekt. Det här projektet som har haft arbetsnamnet ”jag bygger ansikten” till er har jag sagt att ”det handlar om ansikten”. Jag har också försökt ge en bild av min tanke, idé, om det fanns någon till att börja med, mer än att försöka skapa en mer komplex bild av ett ansikte. Nu när jag ser det i sin helhet, eller i alla fall i nästan sin helhet så vet jag att det handlar om ”tillit och tvivel”. Och det blev också namnet på projektet.

Jag har tre bilder kvar att göra sedan stänger jag den här delen av projektet för att gå in i nästa fas och börjar jag visa det för världen. Du kan följa det och se alla bilderna här på bloggen eller på mitt instagram-konto (serdumig.se).

Jag kommer publicera hela mitt arbetsmaterial. Till en början en bild i taget, för helheten är inte klar än. Det enklaste hade kanske ha varit att riva av hela plåstret på en gång. Det vore kanske minst smärtsamt… vi får se.

Än en gång tack!

Och så tipsar jag om Micke Bergs ord ”fototeknik och projekt” som säger något om att göra projekt

Till den det berör…

Jag tvivlade länge och sedan bestämde jag mig för att skicka en hälsning till den det berör… Jag blev ombedd att delta, tvekade, funderade och till sist det blev ett brev av och med bilder.

Detta blev mitt brev:

Stockholm den 16 april

Till den det beror

Till den det berör

Till den det beror II

Till vederbörande

till vederborande

Bäste broder

Baste broder

Mina lyckönskningar

mina lyckonskningar

Gratulationer

Gratulationer

Högaktningsfullt

Hogaktningsfullt

Vänligen

vanligen

Din tillgivna

din tillgivna

Kristina

Till den det beror III

Jag hoppas att det föll rätt ut!

Min bildvärld är stum eller så är jag döv

Jag upplever min bildvärld som stum. Det finns flera skäl till det. Det först är nog att arbetet är tyst och ensamt. I min ensamhet och under tystnad skapar jag bilder, för det är ett sätt att leva. Ett annat skäl är att min bildvärld mest möter tystnad. Det är som att jag pratar och pratar men ingen hör, för jag är stum.

Häromdagen träffade jag Björn för att fotografera och prata bild. Det finns inget roligare än att prata och skapa bild med andra. Tack Björn!

I en bisats sa han att hans upplevelse var att mina bilder är allt annat än tysta. Jag tror han sa att min bildvärld mer eller mindre skrek. Jag tyckte han sa något om att jag nästan gör sönder mina bilder, men det vet jag inget om. Allt jag vet är att jag befinner mig i en ensamvärld där den enda jag möter i mitt skapande av bilder är mig själv som redan sett allt, här finns inget extremt, här finns bara min tystnad, mitt försök att passa in, bli förstådd, sedd. Jag tänker kanske ser du mig?

Men om Björn har rätt att mina bilder hörs, syns eller väcker något… varför säger ingen något? Varför är allt jag möter tystnad? Är det för att jag är döv och inte alls stum?