Vad lär man sig genom att fotografera en bild om dagen?

No filter - just me
No filter – just me

Jag har funderat mycket på om ett 365-projekt (i fotografi) egentligen innebär. Jag har under hela 2013 varje dag tagit och publicerat minst ett självporträtt. Vad har jag lärt mig? Vad trodde jag att jag skulle lära mig? Har jag utvecklats, eller inte.

Det är lättare att genomföra sitt andra 365-projekt, jämfört med att göra sitt första. Det första var svårt, och stort och jag lade så mycket prestige i det, att genomföra, att plåta, i hopp om nå någon, säga något, lära mig något som jag inte kunde förut.

Det svåra eller stora med ett 365-projekt är inte att ta (fotografera) de 365-bilderna, utan i mitt fall är det regelbundenheten, att jag varje dag måste lägga av tid för att fotografera, för att komma på en idé som jag vill (eller inte vill) skildra med hjälp av en bild. Sedan handlar det om göra bilden och sedan publicera den. Mitt första 365-projektet handlade mycket om att hitta rutiner och tillfällen, ibland kändes det som en jakt på att hinna ta bilden för dagen, komma på idéen och sedan genomföra den. Projektet ”Ser du mig” har inte haft samma element av stress i sig, jag har hela tiden känt att jag har gjort det här förut, jag kan, att jag förmår, att det kommer dagar då inspirationen inte infinner sig, och andra då det bara sprudlar av idéer och uttryck, de flesta är grå dagar mitt-emellan. Men en bild kan det bli i alla fall, kanske inte den bästa, men en bild. För att hantera regelbundenheten planerar jag och tänker igenom när och hur jag ska genomföra foto-tillfället. Ibland har det skett på morgonen, ibland sent på kvällen, ibland mitt på dagen för att det har passat bäst.

När jag tittar tillbaka på 365-bilder, dagar med självporträtt så slås jag av att jag inte kan se de där sprången som jag upplevde med CClones. Jag ser sviter med bildidéer som far förbi, men jag ser och minns inte aha-stunderna. När jag gjorde CClones 2011 kände jag att jag hittade ett sätt, ett språk, det sa aha – så vill jag. I CClones minns till och med när, var och hur det hände. Och jag kan se att efter dessa aha-upplevelser så ändrade bilderna karaktär, jag hittade mitt uttryckssätt. Med självporträtten kan jag inte säga att det finns sådana tydliga tillfällen då allt lossnade och föll på plats. Jag ser inte bilderna där jag hittade tonen -det som är mitt sätt att berätta med porträtt. Jag undrar vad det beror på, om jag redan hade en ton, ett språk när jag startade eller om det beror på något annat. Jag kanske inte har kommit dit, kanske kommer jag aldrig dit…

Med Stilleben-projektet minns jag längtan efter återkoppling. Jag hade under CClones-projektet en stark önskan om att någon skulle säga: Jag ser, jag tycker om, jag gillar. Med Ser du mig – har jag många gånger aktivt valt bort mycket av den spontana återkopplingen, kopplad till bilden. Jag valde att använda en egen webbplats, med stängd kommentarsfunktion i stället för flickr. Projektet har varit mest mitt, när det pågår. Men det betyder inte att jag inte längtar efter återkoppling, eller bortser från betraktaren, och med mig bär jag hoppet om att någon ska se, förstå och säga – ”Åh, jag …”.

Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att jag tycker det är vackert med rörelse och oskärpa.  Jag har lärt mig posera, stå inför min kamera, (men det betyder inte att jag vet hur man gör när man blir fotograferad av andra). Jag använder ofta de kunskaperna, som jag erövrat genom att stå inför kameran när jag fotograferar andra, för jag vet att det är extremt svårt att stå inför en kamera och att jag beundrar alla som vågar. Jag har lärt mig att och det krävs mycket mod för att vara bildskapare. Idag är jag mer övertygad än någonsin om att en bild är helt beroende av sin kontext, av tekniken och fotografen, samt den eller de som blir avbildade.

Vad hade jag velat lära mig? Mer mycket mer…

 

Händer och än mer händer – alla dessa händer…

30122013-bus-2
Bus – storebror står bredvid och skrattar …

En sak som den som fotograferar ofta återkommer till är frågan om: vad ska jag ha händerna? Jag fotograferade min pappa (28 dec) och jag insåg hur svårt han hade att bestämma sig för vad han skulle göra med händerna.

I många av mina bilder använder jag händerna som en del av självporträttet. Det är ett enkelt sätt att få dem att vara sysselsatta och det är ett enkelt sätt att variera bilderna, motivet är detsamma, variation och linjer kommer med armar och händer. Men jag har emellanåt också fått andra att använda händerna som en del av porträttet. Här är ett favorit utbud av bilder från 2013 med händer, som en del av porträttet…

27122013-KRI_2442 25122013-KRI_2159 23122013-KRI_1947 Olof Fryksen kitsch 20112013-KRI_8080 I try to like this

do you see me?
do you see me?
Taking a moment, Pernilla Rydmark, New York, 2013-03-18
Taking a moment, Pernilla Rydmark, New York, 2013-03-18
Lovers hands
Lovers hands
Pappa
Pappa

I ought to trust you

ansiktslöstporträttKristina

Fotografens alla val är svåra – de svåraste tar också mest tid

Att fotografera handlar om att göra val, men vad gör inte det? Att leva handlar om att göra val, många omedvetna, men även många medvetna. I fotografiet finns det val som är lättare och val som är svårare. Det finns val som sker automatiskt och andra som tar så mycket tid och mycket eftertanke. Det svåra är kunskapen om valen, möjligheterna och sedan att välja bort.

De tekniska valen, är många gånger de lätta. De sker i stunden, när jag ser ljuset, möjligheterna och situationen, kanske inte objektiv-valet för jag arbetar mest med några fasta objektiv, i porträttfotografiet använder jag 135mm 1:2 och val av bländare och slutartid beror på ljusförhållanden. Men även på min förkärlek till kort skärpedjup, dvs blurr och suddighet. De valen känns lätta och ganska tråkiga, ibland kan jag önska att jag skulle ha valt ett annat objektiv, gjort andra inställningar, men jag bär så sällan med mig alternativ. De svåra är alla andra val, som handlar om berättelsen, om perspektiv, komposition, innehåll, riktning, med ljuset eller mot ljuset, skuggor…

Jag är otroligt förtjust i motljus, dels för den känsla som ljuset i kameran väcker och för att det är en utmaning att få till bilder i motljus. Jag kan säga att porträtt i motljus är svårare än stilleben av Stormtroopers i motljus. De kräver tid, och koll på ljus och inställningar. Under 2013 har det blivit väldigt få motljusporträtt som föreställer andra än mig själv, en dag kanske jag bär med mig tiden, stativet och då… men tills dess blir det mest bilder i medljud 🙂

En annan sak som är svår med alla val är de som ska göras i efterarbetet. Det är många val där. Det finns sällan bara en bild som jag tycker är ok, eller bra och då handlar det om val, vilken bild ska jag välja, hur ska jag välja och varför? Vad ville jag säga och berättar den här bilden det? Hur ska de efterbearbetas? Jag har efter många dagar insett att en av mina viktigaste uppgifter, som fotograf, är att vara redaktör för mina bilder, göra ett val åt betraktaren och då blir det ofta bara en bild som klarar nålsögat. Idag har jag svårt, jag har haft en bra dag, jag har plåtat i både mot och medljud. På vår vind finns två fönster ett åt syd och ett åt norr, en dag som idag finns det knappast ljus för att göra det som jag vill, eller tycker om, men med lång slutartid och relativt högt ISO, så blir det ett uttryck som jag tycker om.

Jag vet att jag redan i förmiddags blev förförd av leken och ljuset, kanske även av motivet (mig själv – tänka sig) och hade svårt att sluta, säga att nu har jag bilden, nu har jag den bild som säger allt det som jag vill berätta idag, inte om idag, utan om att vara människa. Men när jag flera timmar senare sitter vid datorn och ska välja, infinner sig känslan igen, förälskelsen, tänk om jag skulle dela flera bilder, eller den kanske är bättre i den här bearbetningen än i den här… och så pockar valen på mig. Hur ska jag kunna välja, och välja bort. För inte orkar betraktaren med mer än eventuellt en bild, men jag vill dela fler… Valet är svårt och tar så mycket tid, att jag sätter mig och skriver detta istället.

Ser du mig? -365 dagar med regler och oskrivna regler

17102013-KRI_4995

När jag startade 365-projektet på ”Ser du mig?” gjorde jag det förutsättningslöst, tanken var att plåta mig själv på de ställen (hotell som jag stannar på). Idéen verkade så enkel, men också utmanande. Och jag kan säga att det är utmanande att fotografera sig själv på en plats som man inte vet hur den ser ut, hur ljuset faller, om det finns ljus eller inte och frågan som ständigt följer en är hur ska jag ställa upp kameran, var och hur faller då ljuset/slår blixten.

Hotellrummen, eller bilder från hotellrum är i minoritet på den här bloggen. Jag har besökt hotellrum och rest och stannat men bilderna från dessa platser har många gånger varit så svåra att göra och många av dem är lika intetsägande som det hotellrum som jag lämnade. Hemma har jag som jag redan berättat mest plåtat på toaletten och vinden, för mig själv, i min ensamhet. Jag tror ibland att självporträttet kräver ensamhet, men alla bilder är inte tagna med bara mig och kameran i rummet, det finns bilder tagna tillsammans med hela familjen i samma rum, bilder med kollegan i samma rum, men de flesta är tagna i ensamhet, som en stunds ”egen” tid.

Regler och oskrivna regler, länge tänkte jag att i det här projektet skulle jag inte ha några regler, jag skulle vara fri allt handlade om att ta en bild om dagen, föreställande mig.

Men ganska snart fick jag en kommentar om att jag fuskade när jag inte plåtade mitt ansikte, när bilden som jag publicerade inte föreställde mig, utan mina kläder i rörelse, så mycket jag i just den stunden, och frågan fanns där ”Ser du mig?”. Jag insåg att det inte var bara jag som såg trådar, begränsningar, förutsättningar, regler för bilderna utan även betraktaren. Skillnaden är att betraktaren aldrig har fått definiera mitt projekt.

Men det finns några ”regler” som jag satt upp och de har uppkommit i samband med arbetet. En är att jag inte använder rekvisita, i stort sett är bilderna bara på mig, mitt ansikte, min kropp (väldigt få), mina händer, mina fötter (också få). Anledningen är enkel, under Stormtrooperprojektet handlade allt om rekvisita och jag har haft en stor lust att skala bort, förenkla och hålla det enkelt. En annan tydlig linje, kanske en oskriven regel är att jag skildrar det som jag ser, eller det som jag gör, kanske det jag är. En majoritet av bilderna är även tysta, (jag vet bilder kan inte låta) men det är sällan jag använder minspelet för att skrika, eller göra ljud som betraktaren skulle kunna känna igen, knappt ens skratt 😉

En annan återkommande detalj är händerna och hur jag återkommer till dem, att jag låter de bli ett attribut som jag arbetar med, händer är vackra och jag tycker att de tillför så mycket till ett porträtt.

Sedan är det temanen som jag inte rår över men som jag vill berätta om, och som jag återkommer till… Det finns säkert fler saker som jag återkommer till, som jag låter begränsa mig, som jag  inte identifierat i den här bloggposten, den största är kanske att projektet heter ”Ser du mig?”

 

Fokus och o-fokus i porträtt

nothing to see

En vän sa härom dagen till mig:

-Dina bilder har utvecklats, du har bättre skärpa nu, än när du startade.

-Ja, sa jag, jag har utvecklats.

Snart har jag ägnat en stund varje dag under ett helt år till att utforska porträttet och självporträttet som bildgenre. Det får mig att inse att jag hänger upp mig mycket på några av de regler som jag kan, känner till och förhåller mig till, på gott och ont. Det är normen som definierar vad som är konstigt och skevt. En är ”regeln” om den perfekta skärpan. Det är en av de regler som varje porträttfotograf kommer i kontakt med. Den regel som säger att skärpan i ett porträtt ska ligga på ögat närmast kameran, och ska vara krispigt klart. Allt annat är en tekniskt dålig bild? Kanske till och med en misslyckad.

Jag tänker mycket på skärpan, på att få den där jag vill ha den, men också på att jag leker med den. Jag lägger gärna fokus på det bortre ögat, i håret, eller bakom ögonen, och inte på det främre ögat, det som ”regeln” säger. Jag prövar uttrycket och hur bilden talar till mig, och om jag fördrar oskarpa bilder så blir det också resultatet, oavsett om det anses som en mindre bra bild, eller är ett bevis på att jag inte kan hantera tekniken.

Tillbaka till min vän, som tyckte att jag blivit bättre på att ställa in skärpan, kanske är det så, kanske är det så att jag är mer noga, väntar längre, håller kameran mer stilla. Men det är andra saker också som jag ändrar på som också påverkar upplevelsen av att det finns ”mer” skärpa och inställningar i bländarstorlek som påverkar skärpedjupet. Jag använder oftare och oftare en mindre bländare när jag fotograferar porträtt, så många bilder av de senare bilderna har ett större skärpedjup jämfört med när jag startade. Och det kan får betraktaren att tro att jag är bättre på att ställa in fokus, eller hålla kameran mer stilla, och det kanske jag är, men jag tror inte det…

Så var det sagt jag har en dragning åt att fokusera på det bortre ögat,och tycker om o-fokus och kort, kort skärpedjup (mycket o-fokus)  och jag har inget problem med att misslyckas med fokus om berättelsen kommer fram genom uttrycket som bilden har.

trying dance

 

Att fotografera porträtt – varför så allvarlig?

Min blogg ”ser du mig” är ingen blogg om fotografi, utan en om och med bilder. Detta är dock ett undantag – en bloggpost om fotografi (porträttfotografi).

1 jan

Det finns saker som jag återkommer till i mina bilder av människor och i bilder av mig själv, en sådan är att jag tycker om allvaret hos människor. I valet av bilder väljer jag de allvarliga, inte för att skrattet inte smittar, för det gör det, skratt gör mig glad, men i allvaret föds min fantasi. Allvaret får mig att se bortom motivet en stund och funderar på vad han/hon tänker på, drömmer om, ser. Allvaret gör också att jag ser mer av dig.

18 jan 2013

Jag tar även bilder där de jag fotograferar ler, eller där jag ler. Men i valet av bild att publicera föredrar jag allvaret, kanske för att livet är allvarligt, kanske för att skrattet följer mig ändå, men mest för att i leendet får min fantasi ingen fart, och för mig handlar bild om att drömma, berätta och skapa nya världar.

summer days
summer days

Ett bra porträtt är för mig en bild som får mig att stanna av fundera och drömma mig bort en stund till en annan människas värld, lite som jag gör när jag sitter och studerar reflektionerna av mina medresenärer på pendeltåget, bussen eller T-banan.

Att fotografera sig själv, eller att ta självporträtt – hur gör jag?

I wanted to tell a story 17 sept
I wanted to tell a story -17 sept 2013

Att fotografera sig själv – hur går det till? Hur gör man? Varför gör jag det? Måste vara frågor som betraktaren ställer ibland, för det gör i alla fall jag. Och även jag är en betraktare av mina bilder, för det mesta den enda, den första och den sista.

Jag läste bloggposten på Picture Correct ”How to take your self-portrait” och slogs av att jag instämmer i den inledande slutsatsen:

Although you might think that a photographer would love taking a self portrait, it’s actually one of the most difficult pictures to take. With self portraits you don’t have the advantage of looking through the lens and carefully composing your image, so it can be real tricky to get it right.

När jag läst bloggposten tänkte jag att det kanske finns de som, följer denna blogg, som undrar hur jag gör, var, när och varför… Vad jag vill med bilderna tycker jag säger sig självt, och om de inte gör det så ska inte mitt sätt att se på dem ska inte styra ditt, så det lämnar jag därhän.

Det här är alltså ett inlägg om:

-hur,
-när,
-var och
-kanske lite varför jag tar självporträtt.

Vi börjar i slutet: varför?

Jag tar självporträtt för att det är en utmaning, på många plan. Det är extremt svårt precis som bloggposten konstaterar. Det är svårt på många plan, tekniskt med inställningar, ljus och brist på ljus. Men även att få ordning på skärpan är otroligt svår men det gör det också så spännande att arbeta med självporträttet som uttryck. Det är svårt med motivet också… Det är tröttsamt att titta på sig själv. Det är också svårt med komposition, och inramning och placering. Men utmaningarna driver projektet, och att jag ser att jag lär mig saker, ser på bilder på ett annat sätt. Ibland tror jag att jag till och med växer som fotograf genom projektet, men det återstår att se.

Hur gör jag?

När jag startade mitt självporträttsprojekt plåtade genom speglar, med handhållen kamera. Många av de tidiga bilderna i ”ser du mig-projektet” är tagna genom badrumsspegeln hemma i vårt badrum. Eller i badrum i hotellrum som jag bott på.

(spegel, spegel på väggen där… (22 jan 2013)

Men snart tröttnade jag på det, tyckte att tekniken och spegelbilden var inte utmanande tillräckligt, och då flyttade jag över kameran till ett stativ. Nya utmaningar kom med det, var skulle jag stå? Hur skulle jag se ut? Jag kunde inte se spegelbilden längre. Ljuset? Blixt eller inte? Jag stannade i badrummet.

Med badrumsfönstret som ljuskälla (23 feb 2013 iii)

När fotograferar jag? Jag fotograferar varje dag, oftast på kvällarna efter jobbet.De dagar som är lediga, helger, då försökte jag arbeta med ”naturligt” ljus från badrumsfönstret, medljus, motljus. Efter att ha ägnat månader åt att fotografera mig själv som motiv i badrummet tröttnade jag på badrummet och flyttade till vinden.

Madwoman in the attic (color version) 1 maj 2013

På vinden hade jag mer yta, större fönster och i stort sett hela ljusa halvåret – plåtade jag i naturligt ljus på vinden. Nu (i november) finns det inget ljus i alla fall inte till vardags, men jag har blivit kvar på vinden och arbetar för det mesta med blixt.

Åter till frågan: Hur gör jag?

Jag arbetar ofta mot en vägg, eller mot ett fönster för att ha en fast punkt som jag stannar vid så att jag kan ha lite koll på fokus. Många fotografer som arbetar med porträtt har en dragning åt att fokus ska vara perfekt, jag är mer intresserad av att berättelsen ska vara den som jag vill berätta. Kameran har jag på ett stativ, och jag arbetar med att tidsinställa när kameran ska ta bilden.

I naturligt ljus arbetar jag ofta med långa slutartider för att få den effekt som jag tycker om och för att få mycket ljus. Med blixt är inte det riktigt möjligt… men visst leker jag med inställningar där också, alltför berättelsen – blixtens effekt och i ISO-inställningar etc, tycker om brus, och ljus.

 

Det här ingen blogg om att fotografera. Det är en blogg med bilder, med fotografier, i dagsläget främst bilder av mig. Jag tar bilder av andra också, många fler än jag publicerar här, men det är en annan historia.