Leendet och viljan att behaga

En av de saker som jag verkligen tycker om, och troligen alltid tyckt om är att titta på ansikten, på människors ansikten och fundera på vilka de är, vad de drömmer om, vad de vill och vad de har för liv.

Jag har alltid suttit på pendeltåget och tittat på mina medpassagerare, men som du säkert vet finns det ett visst tabu kring att stirra, så du får aldrig titta tillräckligt länge. Du måste vika bort blicken, du får titta en stund, ofta tillräckligt länge för att fantasin ska sätta fart, men inte tillräckligt länge…

Att vara eller bli, eller ta sig an lusten att fotografera människor är ett sätt att få titta, beundra, försjunka in i ansikten länge och fundera kring dem utan att behöva vika bort blicken. I arbetet med att göra en bild är möjligheten att fastna i ansiktet en viktig del för mig. Jag stannar vid blicken, uttrycket, ögonen, allt de skildrar och speglar av mig. Ni som följt den här bloggen vet att leenden är sällsynta, och jag har funderat mycket på varför. Varför vill jag inte att mina modeller ska le. En anledning är att det är så otroligt svårt att få människor att le inför en kamera och se naturliga ut, det är en konst som jag inte behärskar.

En annan och troligen mycket viktigare förklaring är att jag upplever att bilder där modellerna ler är bilder för att behaga, visa att vi är snälla och justa. Leende bilder säger, gör som jag och du blir lycklig, eller se på mig jag är så lycklig… En leende människa vill mig något, den vill att jag ska vara på ett sätt, bli på ett sätt… Reklambildernas leende skrämmer mig, och många leenden vill något annat än att bara glädja, visa på den rena glädjen som finns i stunden… Nej att göra leende bilder är nog inget för mig, de har en agenda som jag inte förstår…

Jag tycker dock om skratt, och bilder där modellen skrattar, blir busas med och kiknar av skratt de är förlösande, jag tycker om bilder där skrattet hörs, men inget som jag vanligtvis lyckas göra.

En blick – ett ögonblick och en lek

Just nu läser jag en bok som heter fotografens lekbok. I den finns en övning som bygger på att du ska låta din modell titta in i linsen för att se sig själv, och när den gör det ska du ta bilden. Jag har inget minne av att jag egentligen använt den tekniken. Men övningen, eller leken får mig att minnas denna bild.

Om du skulle kunna titta på bilden i full upplösning skulle du se att jag (liten som jag är reflekteras i modellens öga).  Nästa gång jag fotograferar någon som känner sig obekväm ska jag leka den leken, spegla dig i linsen så fotograferar jag din spegelbild.

Fotograferar du leksaker? #baltictoysafari

To my new friends from the baltictoysafari – thank you for giving me perspectives on why we take photos of plastic. You made my weekend!

Varför fotograferar du leksaker?

Det var den fråga som jag nog mest ville ha svar på när jag i fredags begav mig till Vaxholm för att träffa andra som fotograferar leksaker. En fotoworkshop på temat leksaker, plast och lego. Missförstå mig rätt, jag vet varför jag gör det, eller åtminstone låtsas jag att jag vet varför jag gör det. Frågar du mig är svaret för det är roligt, eller så är det för ljuset, det händer något märkligt med ljuset när det faller på leksaker som är pyttiga. Men jag gör det också för att jag vill berätta, och med leksakerna kan jag berätta historier som jag inte kan förmår mig att göra med människor, eller så är det samma berättelser som jag berättar fast på olika sätt.

Men jag ville veta varför gör andra detta? Varför ligger andra människor på marken för att fotografera legobitar, legogubbar, plastleksaker? Fick jag några svar, jo kan ett eller annat.

Men jag kom därifrån med ett nytt kontaktnät, med vänner som gör och tycker om att leka med kameran och sina leksaker, som kan ägna en hel solnedgång till att få en perfekt bild på en plastbit som är grön. Jag kom därifrån med andra perspektiv på lego, på instagram och framför allt kom jag därifrån uppfylld av möten med andras passion, om det handlar om att samla, leka eller plåta eller allt samtidigt.

Jag säger bara tack, till er alla. Till Boris och Vivecka för att ni öppnade upp ert hem för oss, till alla som deltog: Ian, Henry, David, Stefan, Stefan, David och Christoffer och Shelly. Tack!

Fotoworkshop med leksaker #ftw #BALTICTOYSAFARI

Jag fotograferar bara leksaker när det regnar, är kvälls- eller morgonsol, eller vattenpölar med spännande reflektioner i, åtminstone vill jag tro att det bara är då jag numera fotograferar leksakerna för det är då lusten är som störst.

Jag tycker att det är svårt, kanske svårare än någonsin för jag ser på bilderna med vana ögon, och vill att de ska bli sådär bra som bara de bästa av mina bilder blir, och jag vill bara leka när det är vattenpölar, motljusmöjligheter…

För att utmana mig själv och få mer kunskaper i hur andra som skapar stilleben med leksaker arbetar har jag valt att anmäla mig på en fotoworkshop i Waxholm nästa helg #baltictoysafari. Jag hade aldrig vetat om workshopen om det inte varit för @east_mountain som jag följer på twitter och instagram, en grymt duktig leksaksfotograf. Han liksom uppmanade mig att delta, tusentack för det! Jag ska vara med på fredag/lördag mest för att det kanske blir kvällssol på fredag och morgonsol på lördag… och då är min lust att plåta plastleksaker som störst.

Vad ska jag ta med mig? Min Trooper med vingar såklart, teddy, Darth och Catwoman … troligen också Batman. Men vi får se. Jag tänker om det regnar måste jag ta med paraplyn, och knäunderlag så jag kan fotografera i vattenpölarna. Vill ni följa eventet på distans kolla in taggen #baltictoysafari, kanske postar jag en eller annan bild, men det återstå och se, för som sagt självkritiken är min bästa vän när det kommer till bilderna av de leksaker som jag har som modeller.

DSC_3600

Husgudar! – en av mina är Sally Mann

Bilder och bildspråk är olika, vi inspireras av olika fotografer och olika bilduttryck. En av de fotografer som jag tycker är extra spännande och som jag nog skulle säga är en av mina ”husgudar” är Sally Mann. Och jag är extra förtjust och återkommer ständigt till hennes bilder av hennes familj, av hennes barn. De bilder som väckte sådan debatt. Främst kanske för deras nakenhet. Sally Mann anklagades att utnyttja sina barn, göra dem till objekt för betraktare med oanade avsikter.

Jag tittar på hennes familjebilder, och ser en värld, en lek där hon och barnen möts kring det som de skapar tillsammans. Och jag blir alldeles lyrisk. Sally Mann har just skrivit sina memoarer och där diskuterar hon bland annat debatten och stormen kring kring bilderna på hennes barn som publicerades i en bok som heter ”Immediate Family” och bland annat skriver Mann:

“The fact is, that these are not my children; they are figures on silvery paper slivered out of time. . . . These are not my children with ice in their veins, these are not my children at all; these are children in a photograph.”

Jag läser detta och inser att hon lyckas formulera det som jag själv känner inför de självporträtt som jag tycker bäst om, de är inte bilder av ”mig” utan bilden av en kvinna, som jag har fotograferat och som tillsammans med mig skapat en bild.

Hittade du dina bilder bland mina?

Jag sitter och tittar på sökningar på min webbplats och stannar upp vid sökningen på orden ”mina bilder”.

Om och när jag pratar om mitt fotografi använder jag ofta den formuleringen ”mina bilder”. Jag undrar dock över vad den som sökte på orden ”mina bilder” sökte efter för bilder, eller kanske var det jag som sökte efter mina bilder? Om det var jag så minns jag inte det, jag minns inte att jag sökt efter ”mina bilder” för jag tror att jag vet var kan hitta dem på internet… Jag tror jag vet var de finns.  Vilka är de bilder som är mina?

Är en bild av mig, en av mina bilder? Frågan är skenbart enkel, för det finns bilder som vi gör till våra genom att återkomma till dem, genom att skapa en relation till dem, genom att älska dem, arbeta med dem och låta dem bli en del av ”oss”. En bild av mig är väl bara min om jag tagit bilden, skapat bilden, men annars är det snarare en bild av en fotograf, som har mig som motiv. Mina bilder är de bilder som jag är bildskaparen till.

Vilka bilder söker då någon obekant efter och hittar till mig och ”mina bilder”. Och när h*n hittade hit, visst var det fel, men än en gång varför sökte du efter ”mina bilder” …

Och sedan undrar jag såklart hittade du ”dina bilder”?

Att ständigt fotografera, så ser jag min värld

27052015-DSC_8985Jag tänker sällan på det men, jag gör det ständigt fotograferar med eller utan kamera. Jag ser skeenden, berättelser, människor och så tar jag en bild <klick> ofta utan kamera.

Här är ett axplock av de bilder jag ser men sällan tar.

Att fotografera människor innebär att ge dina modeller tydliga instruktioner

DSC_8381 Jag fotograferar gärna människor. När jag ska få dem att slappna av försöker jag ge instruktioner, få dem att slappna av, eller göra det som jag vill inför kameran så avslappnat som de kan.

I arbetet brukar jag använda mig själv som spegel och be modeller ”spegla” sig i mitt kroppsspråk, mitt sätt att stå, och ibland lyckas det fantastiskt bra och allt är på plats. Men i och med att jag blivit mer och mer trygg i att jobba med människor, och genom att jag arbetar med människor som jag ofta känner – brukar jag vägleda genom att visa, justera hår, hållning, ansiktets lutning. Jag behöver ofta bara visa en gång med händerna sedan förstå modellen vilka små rörelser det handlar om och så kan vi gå vidare med fotograferingen.

magister killfrokenJag undrar om de som fotograferar tycker det är jobbigt att jag justerar dem handgripligt eller om de tar det för ett sätt att få bilden på plats. När jag tittar på Per Falks och Jacob Möllstams ”behind the scene”-bilder (se nedan) tänker jag att de ser lite chockade ut. Men de tycks finna sig i situationen.

bakom kulisserna
Bakom kulisserna på en legendarisk @kalexanderson photo shoot av @perfal – av Jacob Möllstam
bakom scenen.jpg-large
@jacobmollstam @kalexanderson Här är ännu ett ”bakom scenen”-foto där modellen knådas. av Per Falk CC 0

Stort tack för era bilder som ger en bild av hur det kan gå till #lycka! Hur blev mina bilder? Jacob Möllstam kan du se här och underbara Per Falk finns här.

Nej, mina bilder är inte resultatet av ett ”fantastiskt Photoshop-jobb”

Jag läser emellanåt kommentarer som ge sken av att fotografiska bilder, och i synnerhet digitala fotografiska bilder uppstår i photoshop. Jag som kan väldigt lite om hur man bearbetar bilder/fotografier i photoshop kan tänka, om jag ändå förstod hur man redigerade, och gjorde retusch…i photoshop… kanske skulle mina bilder bli fantastiska då.

Härmomdagen läste jag följande kommentar om en av mina bilder:

Kristina Alexanderson har gjort ett fantastiskt Photoshop-jobb!  😉

Jag älskar att fotografera, mer än jag vill tillstå. Jag tycker om att skapa fotografiska bilder, använda mina kunskaper om kameran, bild och fotografi för att gestalta och ge en bild av min verklighet, av mig och de jag möter. Jag gör det för att jag tror mig kunna hantera en kamera, jag har idéer om vad jag vill att en bild ska förmedla och sedan har jag vänner, familj, bekanta, främlingar som jag får möjlighet att pröva dessa idéer och kunskaper på.

Det finns saker som jag kan och det finns saker som jag inte alls kan. Mina bilder skapas i kameran, de framkallas digitalt -för det mesta, och för det använder jag  digitala framkallningsprogram. Visst använder jag Adobes program och visst är det program som jag använder en del av Photoshop-sviten, men jag kan inte och vet knappt hur man gör när man använder fotoshop.

Det är inget som jag är stolt över, inget som jag döljer, men jag vill tror inte ens att photoshopsmästarnas bilder, eller fotografier bara uppstår i det digitala programmet, utan ett bra fotografi kräver ett bra och användbart arbetsmaterial för att kunna bli fantastiskt… Programmet i vilket bilden bearbetas är bara just det, ett program, ett verktyg… bilden, materialet är något som fotografen skapar i mötet med sitt motiv.

Tankar kring ett fotoalbum

DSC_8191När jag tittar tillbaka på de bilder/kort som finns i mitt fotoalbum ser jag stunder ögonblick som jag tror mig minnas, kanske för att det finns en bild, kanske för att jag minns, kanske för att fotografiet hjälper mig minnas.

DSC_8233

När jag tittar på bilderna på barnen tänker jag att kanske kommer mina bilder fungera på samma sätt för dem som minnen av ögonblick – en barndom. Av en vårdag med blommande ginst.

En bra bild berättar något för oss

Bra bilder förmedlar historier – brukar jag säga. Men innerst inne tror att de bästa bilderna är de som förmedlar känslor. Starka känslor som beundran, kärlek, omtanke, förälskelse, nyfikenhet, rädsla eller sorg. Jag älskar de bilder, som jag ser där känslan mellan modellen och fotografen syns genom bilden. Om du tittat på bilder där barn porträtterar sina föräldrar så vet du vad jag menar. De bilderna är så vackra för det finns en sådan ömhet i det mötet, och det syns ofta i bilden.

Jag beundrar lärare – har alltid gjort, och kommer alltid att göra. Pedagoger får mig att minnas min skoltid, varför jag blev lärare. När jag möter pedagoger blir jag fylld av beundran inför deras kunskaper, deras förmåga att skapa nya världar och perspektiv för mig. Jag tänker ibland att min serie av bilder på pedagoger, för jag håller på med en sådan, handlar om att jag vill skildra den kärlek som jag känner till lärare, och att jag i mina bilder ska kunna berätta om all den beundran som jag har inför deras förmåga att trollbinda mig.

10032015-DSC_6118 Jag tittar på bilden på Camilla och ser – att hon är underbart vacker, underbar att arbeta med som modell, men min bild gör ingen rättvisa till hennes förmåga som pedagog, som är en fantastisk förmåga att få mig, som bara var hennes elev en kort stund, att resa till nya platser, nya kunskapsland.

Tack Camilla för din tilltro till mig, och stunden… Och för frågan!

Experiment i motljus – en lek med utmaningar

Jag kan sitta inomhus som en kväll som denna och titta ut – se solen ligga lågt och tänka: nu borde jag plåta.

DSC_8109

Ibland reser jag mig upp och går ut. Den sista timmen innan solen går ner är oemotståndlig att arbeta med. Har du en modell med långt hår – är det grymt att låta ljuset leka i håret och solen bildar då en gloria runt håret.

Jag önskar att jag kunde göra det som jag gör med leksakerna med (levande) modeller i motljus – låta ljuset smeka och leka med figurerna så att det nästan omfamnar figuren och ger en extra dimension till mötet mellan leksak och ljus, i kamera. Jag älskar motljus, dras till till stunden innan solen står för lågt, men tillräckligt lågt för att jag ska kunna gömma den bakom en lego-gubbe.

Jag älskar när solen möter hår och vind och ger vardagen ett skimmer. Varför skriver jag det här? Leken att fundera på vad andra söker och hittar lockar och drar… Någon har sökt på orden ”experiment i motljus” och jag funderar på vad jag associerar till orden, sökningen, för bilder. Jag undrar också vad personen fick för träffar. Jag undrar vad jag taggat med motljus och experiment och hur de förenas av söktjänsterna så att den som söker hamnar här…

Jag prövar och hamnar i inlägget ”mer experiment med flera exponeringar i motljus”. I arbetet med självporträtten har jag använt mycket motljus lek, men även använt mycket medljus – för det fungerar så bra med ”levande” modeller, de får ingen skinande plastyta som jag har så svårt för…