För vem fotograferar jag?

Det är en fråga som återkommer när jag befinner mig i ett projekt mest kanske mest efter… för vem gör jag detta och vem vill se, ta del av, vara med… för vem fotograferar jag?

Det enklaste och mest givna svaret borde vara för mig själv, för ”jag”, men det är inte fullständigt sant, för jag fotograferar också för dig, dig som jag vill ska vara modell, för dig som jag vill ska se, oroas, underhållas, njuta, tycka om… för dig som är min inspiration, min musa, min förebild, för de möjligheter som finns i att lära sig mer… att utforska ett språk.

Internet är en gåva i jakten på alla som inte är ”jag”, för genom internet kan jag nå dig eller i alla fall idéen om dig, men jag är inte säker på att det sker, eller att du ens tycker om, ser det som jag gör.

”att ge det man inte har till någon som inte vill ha det”

Hur märkligt det än låter känns det lite så med mitt fotografi… citatet är från Lacon och handlar om att älska. Visst är det vackert.

Varför heter din blogg Ser du mig?

Ser du mig?
Tycker du om mig?
Älskar du mig?
Ser du mig?

Jag visste redan i slutet av 2012 att jag skulle ägna stora delar av mitt fotografi till att utforska mig själv, mitt jag, mig själv som modell genom att göra ett självporträttsprojekt 2013. Det var därför naturligt att starta en blogg ”Ser du mig?”. När jag startade den här bloggen var det utan ord, det fanns inte ens titlar till bilderna, ett datum, en bild, det var och är en webbplats för bilder, av mig och om mig.

Tanken bakom mitt självporträttsprojekt (2013-2014) var att utforska: ser du mig? Eller vad ser du? Ser jag mig själv, eller ser jag och försöker jag ens se mig själv? Och om jag ser mig, eller om du ser mig tycker du om det du ser? Bildprojektet som handlade om att utforska mig själv som modell, kom att handla om vilken bild vi vill dela med oss av, eller snarare vilken bild som jag vill och vågar dela med mig av.

Min blogg blev snart, eller kanske var det samtidigt en plats för mig att se mig själv  i andra. Jag fick kollegor att stå modell inför kameran, mina barn och plötsligt vem som helst… Men bloggen heter fortfarande ”Ser du mig?” – varför då? Hur tänker du?

Alla bilder är ett resultat av mig, min tanke, mina erfarenheter, mina val och mitt arbete, därför är jag benägen att säga som Christer Strömholm:

”. . . att arbeta med fotografisk bild är för mig ETT SÄTT ATT LEVA. När jag tänker efter, och tittar noga på mina bilder så är de ALLA, på sitt speciella sätt, ingenting annat än SJÄLVPORTRÄTT, en del av mitt liv.”

Mina bilder, de bilder som jag delar här handlar om mig, om du ser mig eller inte spelar egentligen ingen roll, för jag vet att de är en spegling av mig och den jag är. Frågan kvarstår: Ser du mig?

Kristina

(Frågan: ”Varför heter din blogg Ser du mig?” Kom från kollegan, vars dotter hade hittat sig själv genom att googla, och sedan hamna här…)

Bilden överst är den som startade projektet – Ser du mig? 1  januari 2013.

Fågel. fisk eller mittemellan…

Jag vet inte hur du ser världen, men jag kan säga att troligen ser vi inte samma. Jag älskar färger, mycket och gärna klara. Inom konsten älskar jag koloristerna för deras färgval som är bjärt och rikt, de färgsätter världen och på så sätt gör de världen till sin.

Men när jag fotograferar är färgen svår att hålla konsekvent, så att bilderna blir lika, får samma uttryck. och inte hjälper ljuset till eftersom det skiftar i nyans och färgton utifrån väder och tid på dagen, sedan skiftar min känsla för om bilden ska vara varm eller kall utifrån humör och idé bakom bilden, och i slutändan blir det aldrig riktigt samma. Man är sin egen värsta fiende, och så faller valet på svartvitt… lättare? Tveksamt, valen är många och uttrycket skiftar… Det är svårt att hitta till det språk som passar mig och min bildvärld. Det är lite som att leka fågel, fisk eller mittemellan… allt fungerar… det handlar bara om att hitta rätt.

Jag är rädd för vad kameran ska se

Att stå modell bygger på att du som modell har ett förtroende för fotografen, att du litar på fotografens blick, eller förstå syftet med att bilden ska tas och litar på det. Det är när de ögonblicken uppstår som bilder blir magiska och förtrollar betraktaren och kanske även fotografen.

När jag blir fotograferad av nya (för mig okända) fotografer är jag ofta allt annat än säker, speciellt om jag inte känner fotografens arbete, då är det svårt att få mig att slappna av, lita på fotografens förmåga och kunskap att ta en schysst bild. Ibland kommer jag på mig själv att jag låter min blick på mig själv forma även fotografens och då blir resultatet därefter.

Jag har under tre dagar återigen tagit upp min kärlek till att ha mig själv som modell eller det som ofta kallas självporträtt. Jag har längtat efter att få tid, ta mig tid, att plåta mig själv är något som jag längtat efter, tänkt mycket på, planerat för, men i veckor skjutit framför mig… varför? En förklaring är att jag inte riktigt vet vad denna serie av bilder kommer att leda mig, och det gör mig osäker kanske till och med rädd för vad kameran ska se, för tänk om den ser mig.

Vad vill du säga? Eller måste allt ha en mening?

Jag läste den fantastiska texten Why does it always have to be about something? och kände mig befriad, bilder behöver inte alla ha en mening, men de får gärna vara bra, eller riktigt bra så att jag kan längta efter dem och själv titta på dem för att skapa en egen mening, idé. Jag längtar efter bilder som utmanar mig och bilder som är så bra att jag känner mig förtrollad och förförd till att söka en mening som kanske inte är där, eller som kommer dit. Eller som Jörg M Kolberg säger det:

”Make me want to look at your pictures! Make me hungry for them! Make me want to discover what they might be about – rather than trying to use aboutness as a tool to hold a bunch of mediocre stuff together.”

När jag läst Jörgs text log jag lite i mjugg åt tanken på kommentaren ”Jag är ärligt nyfiken när du undrar vad bilden vill säga. Det är en bild på en vacker hund.” Nu ska jag ägna mig åt att titta på bilder som saknar mening, men som genom sin kvalitet får mig att skapa mening.

”So what this all comes down to is not so much the idea of pictures being about something or not. I’m really more interested in photographs being given the starring role, and not any of the mumbo jumbo surrounding it, their aboutness being maybe the most prominent aspects. I want to get the task to unpack what might be going on, instead of having it handed.”

Jag kan bara säga att jag håller med 🙂 och till dig vill jag säga läs Jörg M Kolbergs text Why does it always have to be about something?

DSC_8702

Du är den andra ser – den misstänkte 02A och B

Bilden ”Den misstänkte 02A och B” (se ovan) är skapad av Therese Banström och Kristina Alexanderson

Den misstänkte 02A & B

Målet med detta projekt är att genom bilder/fotografier undersöka de stereotyper som skapas av media eller av vilka bilder vi väljer kring oss och andra som är misstänkta. Det är ett projekt som genomförs av Therese Banström och mig under 2016. Vi har som tanke att skapa en bok, med ett urval av bilderna, samt göra en utställning med några av de bilder som ingått i projektet.

Misstankt 02B _2016
Misstankt 02B _2016

En andra modell i vårt projekt ”den misstänkte – du är den andra ser”.

Jag tittar på bilden och tycker att jag skapat en stereotyp, vad vi väntar oss att se, den våldsamma, bestämda och den som planerat allt. En misstänkt. Men är det verkligen det som bilden skildrar? Titta närmare och se på det svarta, mörka ögat som ligger i skuggan, i ofokus som är beslutsamt, argt. Titta sedan på modellens högra öga och se något helt annat, här ligger skärpan och då ser vi en annan blick, osäker, kanske tvivlande, är han rädd?

På frågan om hur modellen skulle känna sig om han blev misstänkt blev:

jag vet inte…

Och jag inser jag vet inte heller… jag skulle nog bli rädd samtidigt som jag blev rosenrasande, precis som vår modell.

Misstankt02
Mr Hyde och Dr Jekyll? Kanske?

Visst är det märkligt att se bilden som två bilder. Den blir så annorlunda, inte alls som en helhet.

Hur skulle du reagera om du blev misstänkt?

Om du undrar så söker vi aktivt efter modeller, för att vara exakt 52 stycken, vi har lyckats fånga två, men du kanske också vill vara en av dem, om så säg till så ordnar vi en fotodejt.

En projektreflektion 2015-01-17

Jag tvivlar, samtidigt som jag tycker att detta är extremt roligt. Att arbeta med Therese är ett stort nöje, bland det roligaste jag vet, och jag lär mig så mycket, mycket mer än jag förstår.

Mina tvivel handlar bara om mig och bilden av mig, för vem vill vara med i det här projektet efter att ha sett mina bilder på Therese, mig själv, misstänkte B01 eller B02 (ovan). Vem vill bli plåtade av mig? Min slutsats blev ingen, för vi går till fotografen för att minnas som vackra och glada människor. Och sedan kom nästa tvivel, om alla mina bilder bara upplevs som frånstötande kommer då de som besöker min blogg tro att jag inte kan ta andra bilder? Vackra, tilltalande, och underbara bilder? Vem blir jag som fotograf genom detta projekt och hur kommer andra se på mig, mina bilder …

Varför gör jag detta projekt? Det handlar inte om min förmåga att skildra mina modeller i den situation där deras ”lycka” eller ”framgång” kommer att skildras; det handlar om den där situationen som vi inte vill hamna i, att vara den misstänkte. Och det handlar om att synliggöra hur stereotypa bilder av människor som gör ”fel” är. Jag hoppas innerligt att du, just du vill vara med!

Kristina

Tankar inför 2016

jag har ännu inte börjat fotografera 2016, och i väntan på det tänker jag att du kan titta in på tidigare bilder. Jag kan rekommendera:

För 2016 har jag inte ännu bestämt hur jag ska göra med ”Ser du mig”. Jag har insett jag jag vill göra fler projekt, och jag hoppas innerligt att ni vill vara med…

Leendet och viljan att behaga

En av de saker som jag verkligen tycker om, och troligen alltid tyckt om är att titta på ansikten, på människors ansikten och fundera på vilka de är, vad de drömmer om, vad de vill och vad de har för liv.

Jag har alltid suttit på pendeltåget och tittat på mina medpassagerare, men som du säkert vet finns det ett visst tabu kring att stirra, så du får aldrig titta tillräckligt länge. Du måste vika bort blicken, du får titta en stund, ofta tillräckligt länge för att fantasin ska sätta fart, men inte tillräckligt länge…

Att vara eller bli, eller ta sig an lusten att fotografera människor är ett sätt att få titta, beundra, försjunka in i ansikten länge och fundera kring dem utan att behöva vika bort blicken. I arbetet med att göra en bild är möjligheten att fastna i ansiktet en viktig del för mig. Jag stannar vid blicken, uttrycket, ögonen, allt de skildrar och speglar av mig. Ni som följt den här bloggen vet att leenden är sällsynta, och jag har funderat mycket på varför. Varför vill jag inte att mina modeller ska le. En anledning är att det är så otroligt svårt att få människor att le inför en kamera och se naturliga ut, det är en konst som jag inte behärskar.

En annan och troligen mycket viktigare förklaring är att jag upplever att bilder där modellerna ler är bilder för att behaga, visa att vi är snälla och justa. Leende bilder säger, gör som jag och du blir lycklig, eller se på mig jag är så lycklig… En leende människa vill mig något, den vill att jag ska vara på ett sätt, bli på ett sätt… Reklambildernas leende skrämmer mig, och många leenden vill något annat än att bara glädja, visa på den rena glädjen som finns i stunden… Nej att göra leende bilder är nog inget för mig, de har en agenda som jag inte förstår…

Jag tycker dock om skratt, och bilder där modellen skrattar, blir busas med och kiknar av skratt de är förlösande, jag tycker om bilder där skrattet hörs, men inget som jag vanligtvis lyckas göra.

En blick – ett ögonblick och en lek

Just nu läser jag en bok som heter fotografens lekbok. I den finns en övning som bygger på att du ska låta din modell titta in i linsen för att se sig själv, och när den gör det ska du ta bilden. Jag har inget minne av att jag egentligen använt den tekniken. Men övningen, eller leken får mig att minnas denna bild.

Om du skulle kunna titta på bilden i full upplösning skulle du se att jag (liten som jag är reflekteras i modellens öga).  Nästa gång jag fotograferar någon som känner sig obekväm ska jag leka den leken, spegla dig i linsen så fotograferar jag din spegelbild.

Fotograferar du leksaker? #baltictoysafari

To my new friends from the baltictoysafari – thank you for giving me perspectives on why we take photos of plastic. You made my weekend!

Varför fotograferar du leksaker?

Det var den fråga som jag nog mest ville ha svar på när jag i fredags begav mig till Vaxholm för att träffa andra som fotograferar leksaker. En fotoworkshop på temat leksaker, plast och lego. Missförstå mig rätt, jag vet varför jag gör det, eller åtminstone låtsas jag att jag vet varför jag gör det. Frågar du mig är svaret för det är roligt, eller så är det för ljuset, det händer något märkligt med ljuset när det faller på leksaker som är pyttiga. Men jag gör det också för att jag vill berätta, och med leksakerna kan jag berätta historier som jag inte kan förmår mig att göra med människor, eller så är det samma berättelser som jag berättar fast på olika sätt.

Men jag ville veta varför gör andra detta? Varför ligger andra människor på marken för att fotografera legobitar, legogubbar, plastleksaker? Fick jag några svar, jo kan ett eller annat.

Men jag kom därifrån med ett nytt kontaktnät, med vänner som gör och tycker om att leka med kameran och sina leksaker, som kan ägna en hel solnedgång till att få en perfekt bild på en plastbit som är grön. Jag kom därifrån med andra perspektiv på lego, på instagram och framför allt kom jag därifrån uppfylld av möten med andras passion, om det handlar om att samla, leka eller plåta eller allt samtidigt.

Jag säger bara tack, till er alla. Till Boris och Vivecka för att ni öppnade upp ert hem för oss, till alla som deltog: Ian, Henry, David, Stefan, Stefan, David och Christoffer och Shelly. Tack!

Fotoworkshop med leksaker #ftw #BALTICTOYSAFARI

Jag fotograferar bara leksaker när det regnar, är kvälls- eller morgonsol, eller vattenpölar med spännande reflektioner i, åtminstone vill jag tro att det bara är då jag numera fotograferar leksakerna för det är då lusten är som störst.

Jag tycker att det är svårt, kanske svårare än någonsin för jag ser på bilderna med vana ögon, och vill att de ska bli sådär bra som bara de bästa av mina bilder blir, och jag vill bara leka när det är vattenpölar, motljusmöjligheter…

För att utmana mig själv och få mer kunskaper i hur andra som skapar stilleben med leksaker arbetar har jag valt att anmäla mig på en fotoworkshop i Waxholm nästa helg #baltictoysafari. Jag hade aldrig vetat om workshopen om det inte varit för @east_mountain som jag följer på twitter och instagram, en grymt duktig leksaksfotograf. Han liksom uppmanade mig att delta, tusentack för det! Jag ska vara med på fredag/lördag mest för att det kanske blir kvällssol på fredag och morgonsol på lördag… och då är min lust att plåta plastleksaker som störst.

Vad ska jag ta med mig? Min Trooper med vingar såklart, teddy, Darth och Catwoman … troligen också Batman. Men vi får se. Jag tänker om det regnar måste jag ta med paraplyn, och knäunderlag så jag kan fotografera i vattenpölarna. Vill ni följa eventet på distans kolla in taggen #baltictoysafari, kanske postar jag en eller annan bild, men det återstå och se, för som sagt självkritiken är min bästa vän när det kommer till bilderna av de leksaker som jag har som modeller.

DSC_3600

Husgudar! – en av mina är Sally Mann

Bilder och bildspråk är olika, vi inspireras av olika fotografer och olika bilduttryck. En av de fotografer som jag tycker är extra spännande och som jag nog skulle säga är en av mina ”husgudar” är Sally Mann. Och jag är extra förtjust och återkommer ständigt till hennes bilder av hennes familj, av hennes barn. De bilder som väckte sådan debatt. Främst kanske för deras nakenhet. Sally Mann anklagades att utnyttja sina barn, göra dem till objekt för betraktare med oanade avsikter.

Jag tittar på hennes familjebilder, och ser en värld, en lek där hon och barnen möts kring det som de skapar tillsammans. Och jag blir alldeles lyrisk. Sally Mann har just skrivit sina memoarer och där diskuterar hon bland annat debatten och stormen kring kring bilderna på hennes barn som publicerades i en bok som heter ”Immediate Family” och bland annat skriver Mann:

“The fact is, that these are not my children; they are figures on silvery paper slivered out of time. . . . These are not my children with ice in their veins, these are not my children at all; these are children in a photograph.”

Jag läser detta och inser att hon lyckas formulera det som jag själv känner inför de självporträtt som jag tycker bäst om, de är inte bilder av ”mig” utan bilden av en kvinna, som jag har fotograferat och som tillsammans med mig skapat en bild.