Jag saknar dina bilder

Häromdagen hade jag besök på arbetet och en av besökarna dröjde kvar i en paus för att berätta:

”Jag saknar dina bilder”.

Jag visste på en gång att det inte handlade om det fotografi som jag mest gör nu för tiden, utan det handlade om leksaksbilderna. Hen saknade mina leksaksbilder. Jag svarade: Åh de kan du se på instagram en gång i månaden. Och som svar fick jag tillbaka.

”Jag saknar dem för de betydde verkligen något”.

Jag rodnar vid tanken, att mina leksaksbilder skulle betyda något för någon annan än mig… och tänkte på hur mycket de betydde för mig där och då, hur jag fick älta, gräva och använda leksakerna för att förfina mina svar. Jag gör nog samma idag, men med levande modeller.

Tack för att du berätta.

 

Några ord till dig innan 2017 blir 2018 #en femte reflektion

Det är nog dags att runda av dessa reflektioner med några ord om dig, som varit, vill vara modell, eller som bara tittar och känner. Men främst kanske jag riktar mig till dig som säger:

-Ja jag vill vara med…
-Finns det plats för mig också?
-Jag såg dina bilder och vill gärna var din modell.

Tack! Jag måste säga tack, tack för att du finns, vill och vågar. Utan dig skulle jag mest fotografera mig själv och min familj.

När nu 2017 tar slut så inser jag att jag gjort två fantastiska projekt tack vare att det finns personer som du. Ett som heter ”tillit och tvivel” och ett som handlar om ”förvåning” eller häpnad. Dessa projekt bygger på att du finns och jag är så innerligt lyckligt lottad att ha dig och andra generösa människor i mitt liv som lånar ut sitt ansikte för att jag ska får möjlighet att berätta med ljus.

Som jag redan antytt så har jag redan börjat på ett nytt projekt, ett som jag bygger och som jag kommer bjuda in till varsamt, så när jag frågar hoppas jag du säger: ja gärna…

Kristina

Det blir en sista reflektion imorgon om det projekt som jag nästan glömt om mitt <3

Att ta en idé från idé till ett färdigt projekt #en tredje reflektion

Jag har gjort många projekt genom åren. De flesta har jag redovisat samtidigt som jag gjort dem. Fotograferat och delat dem eftersom. Det är så roligt att fotografera och sedan visa hur projektet fortlöper, hur det växer. Det är ett enkelt sätt att visa sin idé. Men jag tycker att den arbetsmetoden har svagheten att det kan vara svårt att hålla ihop idéen från start till mål.

Under projekten brukar jag få nya infall, nya idéer som jag vill pröva och utforska, vilket kan göra att projektet startar vid en punkt men inte alls slutar där man tänkt sig. På gott och ont…

I år valde jag att använda en annan metod för ett av mina projekt nämligen ”tillit och tvivel”. Jag valde att göra klart hela projektet innan jag visade det. Projektet ”tillit och tvivel” eller ”jag bygger ansikten” föddes som en idé och sedan bjöd jag in alla som ville vara med, och till min lycka och förvåning så ville många, många vara med, som modeller. Det var många, många fler än jag någonsin kunde drömt om… och det gjorde naturligtvis projektet så mycket större och mer speciellt.

Jag fotograferade i två månader och sedan gjorde jag alla klara för att sedan publicera dem en efter en…

Metoden gjorde det lättare för mig att hålla samman bilderna, och jag kunde pröva olika uttryck, olika bearbetningar, idéer utan att äventyra projektets enhetlighet.

Alla ni som deltog i Tillit och tvivel – stort tack… Det var/är kanske det mesta projekt jag gjort i år.

Ett år tar slut och ett nytt tar vid… #en första reflektion

Jag tänkte i några inlägg sammanfatta mitt 2017. Det har varit ett rikt fotoår för mig på så många sätt. Det har också varit ett år med massor med utmaningar, frågor och felsteg precis som livet självt.

Jag startade 2017 med att göra en fotokickstart med Therese som härförare. Det var roligt, spännande och väldigt givande. Jag vet inte om jag tog nya steg, eller om jag bara dansade runt samma gran. Men bilderna som kom ut blev en serie med självporträtt – spännande sådana.

Jag har lovat mig att  2018 ska handla om att ta mina bildidéer utanför mig själv som modell. Jag ska använda min teknik, min kunskap och min förmåga till att ta bilder på andra, men med mitt språk som uttryck. Temat är redan givet och jag har redan startat fast mest i smyg.

Mina favoritbilder från fotokickstarten.

 

 

Samtyckets svåra konst, vad står egentligen ett ”ja” för?

Jag läste Christina Löfvings senaste inlägg Vad vi delar om vi delar på hennes blogg itmamman. Så fantastiskt fint hon formulerar det om varför hon inte längre lika frimodigt delar allt hon gör på sin blogg:

”När jag började blogga 2007 trodde jag att jag kunde hålla min identitet hemlig. Jag skrev ganska fritt om allt möjligt./…/Under åren har jag blivit mer försiktig med vad jag delar. Alla guldkorn som man hittar i elevers berättelser och tankar, har jag rätt att dela dem vidare hur som helst?”

Spännande tankar. Tycker mycket om det. De är så självklart viktiga, visst måste vi ge barnet en röst. Vi har inte rätt att bara använda, vi måste också fråga, men vi måste också vara lyhörda för andras tolkningar av oss… Vi lär oss genom att ta del av andras perspektiv andras berättelser, även berättelser som vi inte ”samtyckt” till. Vi lär genom och av varandra. Jag håller med Christina, det är viktigt att fundera på hur vi använder elevers material, och att de får samtyckta. Men vi behöver också vara tydliga med vad samtycket betyder…

Men samtidigt är det viktigt att fundera kring vad samtycket medför, för den som skapar, den som tolkar – att vi ska fråga – vill du, får jag är självklart, men vi behöver också fundera på om och i vilken omfattning ett samtycke medför att den vars uttalande kommer att tolkas, användas också ska bestämma eller samtycka till ”hur jag tolkar det som sades, det som skapades”. Jag undrar vad samtycket innebär och vem som har mest rätt att tolka det.

För att förklara från mitt perspektiv, jo jag tycker vi ska inhämta samtycke, men om du säger ja. Betyder det att du måste vara lyhörd för min tolkning, min användning av ditt samtycke.

Om jag frågar ”får jag fotografera dig” och du ger ditt samtycke -du säger att det är ok, att jag tar en bild av dig. Men sen då? Har du rätt att samtycka kring resultatet också? Du kanske inte tycker om min tolkning av dig, vill du inte längre stå bakom samtycket… för du trodde att du samtyckte till något annat… Jag trodde vi var överens, att du gav mig mandat att tolka/skapa med dig som utgångspunkt, men det tycker inte du… Är det då bara den som blivit avbildad som har rätt, att säga att den inte samtyckte till det… En jurist skulle säga – skriv ett avtal… men säkerställer det att vi är överens om tolkningen av samtycket? Och avtal kan vi inte skriva med barn, relationen mellan vuxna och barn är ojämlik i så många avseenden så naturligvis ska vi ta mycket hänsyn till barns integritet.

Sociala medier har inhämtat vårt samtycke för alltid genom att ha våra vänner i gisslan och göra samtycke till att klicka in kryssruta. När jag ångrar mig säger de bara men du samtyckte… Men diskussionen kring samtycke bygger på att vi är likvärdiga och förstår överenskommelsen, det är jag inte alltid säker på att vi gör.

Vad betyder ett samtycke? Kanske inte samma sak för den som tolkar och den som utsätts för tolkningen… Och om du inte gillar min tolkning… betyder det att jag måste respektera din vilja för du inte tycker om resultatet? Eller måste du leva med att du gav mig ditt samtycke? Vem har rätt att bestämma över resultatet? Produkten som ditt samtycke ingår i, som eleverna deltar i? I korthet vad innebär samtycket?

För vem fotograferar jag?

Det är en fråga som återkommer när jag befinner mig i ett projekt mest kanske mest efter… för vem gör jag detta och vem vill se, ta del av, vara med… för vem fotograferar jag?

Det enklaste och mest givna svaret borde vara för mig själv, för ”jag”, men det är inte fullständigt sant, för jag fotograferar också för dig, dig som jag vill ska vara modell, för dig som jag vill ska se, oroas, underhållas, njuta, tycka om… för dig som är min inspiration, min musa, min förebild, för de möjligheter som finns i att lära sig mer… att utforska ett språk.

Internet är en gåva i jakten på alla som inte är ”jag”, för genom internet kan jag nå dig eller i alla fall idéen om dig, men jag är inte säker på att det sker, eller att du ens tycker om, ser det som jag gör.

”att ge det man inte har till någon som inte vill ha det”

Hur märkligt det än låter känns det lite så med mitt fotografi… citatet är från Lacon och handlar om att älska. Visst är det vackert.

Varför heter din blogg Ser du mig?

Ser du mig?
Tycker du om mig?
Älskar du mig?
Ser du mig?

Jag visste redan i slutet av 2012 att jag skulle ägna stora delar av mitt fotografi till att utforska mig själv, mitt jag, mig själv som modell genom att göra ett självporträttsprojekt 2013. Det var därför naturligt att starta en blogg ”Ser du mig?”. När jag startade den här bloggen var det utan ord, det fanns inte ens titlar till bilderna, ett datum, en bild, det var och är en webbplats för bilder, av mig och om mig.

Tanken bakom mitt självporträttsprojekt (2013-2014) var att utforska: ser du mig? Eller vad ser du? Ser jag mig själv, eller ser jag och försöker jag ens se mig själv? Och om jag ser mig, eller om du ser mig tycker du om det du ser? Bildprojektet som handlade om att utforska mig själv som modell, kom att handla om vilken bild vi vill dela med oss av, eller snarare vilken bild som jag vill och vågar dela med mig av.

Min blogg blev snart, eller kanske var det samtidigt en plats för mig att se mig själv  i andra. Jag fick kollegor att stå modell inför kameran, mina barn och plötsligt vem som helst… Men bloggen heter fortfarande ”Ser du mig?” – varför då? Hur tänker du?

Alla bilder är ett resultat av mig, min tanke, mina erfarenheter, mina val och mitt arbete, därför är jag benägen att säga som Christer Strömholm:

”. . . att arbeta med fotografisk bild är för mig ETT SÄTT ATT LEVA. När jag tänker efter, och tittar noga på mina bilder så är de ALLA, på sitt speciella sätt, ingenting annat än SJÄLVPORTRÄTT, en del av mitt liv.”

Mina bilder, de bilder som jag delar här handlar om mig, om du ser mig eller inte spelar egentligen ingen roll, för jag vet att de är en spegling av mig och den jag är. Frågan kvarstår: Ser du mig?

Kristina

(Frågan: ”Varför heter din blogg Ser du mig?” Kom från kollegan, vars dotter hade hittat sig själv genom att googla, och sedan hamna här…)

Bilden överst är den som startade projektet – Ser du mig? 1  januari 2013.

Fågel. fisk eller mittemellan…

Jag vet inte hur du ser världen, men jag kan säga att troligen ser vi inte samma. Jag älskar färger, mycket och gärna klara. Inom konsten älskar jag koloristerna för deras färgval som är bjärt och rikt, de färgsätter världen och på så sätt gör de världen till sin.

Men när jag fotograferar är färgen svår att hålla konsekvent, så att bilderna blir lika, får samma uttryck. och inte hjälper ljuset till eftersom det skiftar i nyans och färgton utifrån väder och tid på dagen, sedan skiftar min känsla för om bilden ska vara varm eller kall utifrån humör och idé bakom bilden, och i slutändan blir det aldrig riktigt samma. Man är sin egen värsta fiende, och så faller valet på svartvitt… lättare? Tveksamt, valen är många och uttrycket skiftar… Det är svårt att hitta till det språk som passar mig och min bildvärld. Det är lite som att leka fågel, fisk eller mittemellan… allt fungerar… det handlar bara om att hitta rätt.

Jag är rädd för vad kameran ska se

Att stå modell bygger på att du som modell har ett förtroende för fotografen, att du litar på fotografens blick, eller förstå syftet med att bilden ska tas och litar på det. Det är när de ögonblicken uppstår som bilder blir magiska och förtrollar betraktaren och kanske även fotografen.

När jag blir fotograferad av nya (för mig okända) fotografer är jag ofta allt annat än säker, speciellt om jag inte känner fotografens arbete, då är det svårt att få mig att slappna av, lita på fotografens förmåga och kunskap att ta en schysst bild. Ibland kommer jag på mig själv att jag låter min blick på mig själv forma även fotografens och då blir resultatet därefter.

Jag har under tre dagar återigen tagit upp min kärlek till att ha mig själv som modell eller det som ofta kallas självporträtt. Jag har längtat efter att få tid, ta mig tid, att plåta mig själv är något som jag längtat efter, tänkt mycket på, planerat för, men i veckor skjutit framför mig… varför? En förklaring är att jag inte riktigt vet vad denna serie av bilder kommer att leda mig, och det gör mig osäker kanske till och med rädd för vad kameran ska se, för tänk om den ser mig.

Vad vill du säga? Eller måste allt ha en mening?

Jag läste den fantastiska texten Why does it always have to be about something? och kände mig befriad, bilder behöver inte alla ha en mening, men de får gärna vara bra, eller riktigt bra så att jag kan längta efter dem och själv titta på dem för att skapa en egen mening, idé. Jag längtar efter bilder som utmanar mig och bilder som är så bra att jag känner mig förtrollad och förförd till att söka en mening som kanske inte är där, eller som kommer dit. Eller som Jörg M Kolberg säger det:

”Make me want to look at your pictures! Make me hungry for them! Make me want to discover what they might be about – rather than trying to use aboutness as a tool to hold a bunch of mediocre stuff together.”

När jag läst Jörgs text log jag lite i mjugg åt tanken på kommentaren ”Jag är ärligt nyfiken när du undrar vad bilden vill säga. Det är en bild på en vacker hund.” Nu ska jag ägna mig åt att titta på bilder som saknar mening, men som genom sin kvalitet får mig att skapa mening.

”So what this all comes down to is not so much the idea of pictures being about something or not. I’m really more interested in photographs being given the starring role, and not any of the mumbo jumbo surrounding it, their aboutness being maybe the most prominent aspects. I want to get the task to unpack what might be going on, instead of having it handed.”

Jag kan bara säga att jag håller med 🙂 och till dig vill jag säga läs Jörg M Kolbergs text Why does it always have to be about something?

DSC_8702

Du är den andra ser – den misstänkte 02A och B

Bilden ”Den misstänkte 02A och B” (se ovan) är skapad av Therese Banström och Kristina Alexanderson

Den misstänkte 02A & B

Målet med detta projekt är att genom bilder/fotografier undersöka de stereotyper som skapas av media eller av vilka bilder vi väljer kring oss och andra som är misstänkta. Det är ett projekt som genomförs av Therese Banström och mig under 2016. Vi har som tanke att skapa en bok, med ett urval av bilderna, samt göra en utställning med några av de bilder som ingått i projektet.

Misstankt 02B _2016
Misstankt 02B _2016

En andra modell i vårt projekt ”den misstänkte – du är den andra ser”.

Jag tittar på bilden och tycker att jag skapat en stereotyp, vad vi väntar oss att se, den våldsamma, bestämda och den som planerat allt. En misstänkt. Men är det verkligen det som bilden skildrar? Titta närmare och se på det svarta, mörka ögat som ligger i skuggan, i ofokus som är beslutsamt, argt. Titta sedan på modellens högra öga och se något helt annat, här ligger skärpan och då ser vi en annan blick, osäker, kanske tvivlande, är han rädd?

På frågan om hur modellen skulle känna sig om han blev misstänkt blev:

jag vet inte…

Och jag inser jag vet inte heller… jag skulle nog bli rädd samtidigt som jag blev rosenrasande, precis som vår modell.

Misstankt02
Mr Hyde och Dr Jekyll? Kanske?

Visst är det märkligt att se bilden som två bilder. Den blir så annorlunda, inte alls som en helhet.

Hur skulle du reagera om du blev misstänkt?

Om du undrar så söker vi aktivt efter modeller, för att vara exakt 52 stycken, vi har lyckats fånga två, men du kanske också vill vara en av dem, om så säg till så ordnar vi en fotodejt.

En projektreflektion 2015-01-17

Jag tvivlar, samtidigt som jag tycker att detta är extremt roligt. Att arbeta med Therese är ett stort nöje, bland det roligaste jag vet, och jag lär mig så mycket, mycket mer än jag förstår.

Mina tvivel handlar bara om mig och bilden av mig, för vem vill vara med i det här projektet efter att ha sett mina bilder på Therese, mig själv, misstänkte B01 eller B02 (ovan). Vem vill bli plåtade av mig? Min slutsats blev ingen, för vi går till fotografen för att minnas som vackra och glada människor. Och sedan kom nästa tvivel, om alla mina bilder bara upplevs som frånstötande kommer då de som besöker min blogg tro att jag inte kan ta andra bilder? Vackra, tilltalande, och underbara bilder? Vem blir jag som fotograf genom detta projekt och hur kommer andra se på mig, mina bilder …

Varför gör jag detta projekt? Det handlar inte om min förmåga att skildra mina modeller i den situation där deras ”lycka” eller ”framgång” kommer att skildras; det handlar om den där situationen som vi inte vill hamna i, att vara den misstänkte. Och det handlar om att synliggöra hur stereotypa bilder av människor som gör ”fel” är. Jag hoppas innerligt att du, just du vill vara med!

Kristina

Tankar inför 2016

jag har ännu inte börjat fotografera 2016, och i väntan på det tänker jag att du kan titta in på tidigare bilder. Jag kan rekommendera:

För 2016 har jag inte ännu bestämt hur jag ska göra med ”Ser du mig”. Jag har insett jag jag vill göra fler projekt, och jag hoppas innerligt att ni vill vara med…