Jag tar isär, plockar ihop mitt jag

Jag har gjort diptych, efter diptych – självporträtt efter självporträtt och så säger en vän – varför testar du inte att göra bilden av tre… och jag säger – jag testar…

Veckan har gått, jag har inte släppt idéen, inte kunnat tänka på något annat – hur blir det om jag tar tre bilder… mina första försök.

Att träffa Elza

Det är en lycka att träffa människor som jag beundrar. Ibland nyper jag mig och blundar och tänker: tänka att jag får vara här med dig, med just dig.

Att får vara med Elza är en sådan person, som får mig att tänka – åh tänk att jag får vara just här, nu…

Jag träffade Elza för att ta bilder för kalendern och att träffa henne gör också att jag kan säga: … Äntligen är jag igång, äntligen. Att börja är att välja bort, fatta beslut – vilken berättelse vill jag berätta, men nu är jag igång.

Lyckan med att göra bildserier som årets julkalender är att få en möjlighet att träffa alla er, för att ni hjälper mig att berätta om julfrid.

Tack Elza <3

Om du vill vara med säg till… jag har en plan, en idé som jag vill pröva så vill du var med säg till…

Kristina

Att bygga ett jag

Plötsligt står jag hör igen – i väntan på att kreativiteten tar tag i mig igen … och i väntan på just det så besöker jag en modell som jag lever med, och som jag får betrakta, fotografera och sedan sprida bilderna av – inga stopp där… Inget samtycke behövs, eller så är det redan på plats 😉

Jag vet inte men här är jag nu… ett återfall från 2018 – till dig Gøril <3 saknar dig!

Sommardrömmar

Nu kommer äntligen sommaren med skuggor, ljus och gröna blad. Jag önskar att jag hade ett superställe i Stockholm där jag kunde ställa modeller i buskarna och låta dem smälta in i grönskan. Jag tänker att det är sommarens tema – att smälta in .

Och ja, läser du detta som en inbjudan så är det just det … en inbjudan till att smälta in… jag ska bara hitta en bra plats… eller så behövs inte det. Vi ses kanske.

Bonusdag fem av fem

Trassel och tilltufsad

Det är tur att jag ibland lyssnar på andra än mig själv. Det är också tur att jag är omgiven av så mycket kloka människor som ser möjligheter där jag bara ser hinder. Till er vill jag säga tack! Tack för att ni ger mig mod, när jag inte är annat än en lort.

Nu är den här bildserien färdig – det betyder i sig inget – utan att jag söker efter nya möjligheter att skildra det som jag inte kan bli färdig med. Jag tror mer och mer att Ekelöf har rätt när skrev.

”Ständigt samma ämne har jag genom åren tagit upp på nytt. En männi­skas förnyelse består nämligen enligt min mening inte i att hennes grundämne, hennes grundupplevelser och grundproblem skulle förändras. Det är hennes inställning till dem som under skiftande förhållanden förändras. Förnyelse fattar jag alltså som en ständig omprövning av ett och detsamma.”

Gunnar Ekelöf

Jag drömmer dock om att förnya mig – göra om mig, starta om, bli en annan, få nya upplevelser, nya grundproblem, bli ett nytt grundämne. Men ju mer jag ser på det jag gör, gör jag samma om och om igen, inställningen skiftar, men mina grundproblem är desamma.

Skolombudsman = Peter som är Rikke

Jag har nog aldrig varit så stolt som den dagen då Mathias Klang gav mig titeln: Skolombudsman för Creative Commons i Sverige, det är länge sedan nu, men efter några dagar i Portugal så kom känslan tillbaka. Det är bara i Creative Commons sammanhang som jag stöter på Peter, min goda, fantastiska vän från Danmark. Peter har energi som få, och om något kan han försätta berg och driva projekt som få. Till min stora lycka har Peter blivit talesman för Creative Commons i Danmark och sedan lämnat över min titel till Rikke. Rikke är en pedagog, lärare som jag genast kände mig hemma med, inte bara för att hon pratade eller förstod mig, utan också för att hon har ett driv, en passion, en vilja och en ambition som jag kan känna igen mig i. Under tre dagar har jag haft lyckan att få vara samman med Peter och Rikke, prata öppna licenser och planer för öppna lärresurser och samarbeten kring en öppen webb.

Upp på den lyckan har jag också fått äran att ha Rikke som min modell. Tack!

Bonusdag tre av fem

Reflektion

Satt på en workshop igår om visuell kommunikation, om att få bilder att komma till liv, genom att göra dem personliga och relevanta i den situation som de ska användas, representativa kort gott. I workshopen som leddes av en grafisk designer använde han bilder istället för ord för att leda oss vidare – det fick mig att reflektera kring hur stark en bild kan vara om man förstår dess symbolspråk, annars inte…

Jag insåg att jag vill göra just det bilder som får en att reflektera, tänka efter, fundera på vem man själv är. Dagens bonusbilder handlar nog just om det, reflektion att stanna upp och fundera en stund.

Bonusdag två av fem

Så några ord…

Jag har ändrat mitt mobilliv, och det är plötsligt svartvitt – vilket är befriande och skönt. Hela min bildvärld är svartvit, även er när jag tittar på era bilder och jag är så imponerad över att alla använder svartvitt – jag tänker att det är en trend, men så kommer jag ihåg just ja, jag lever ju ett svartvitt liv nu, allt på inrådan av Tristan Harris och hans tankar kring time-well-spent.

Målet är att mitt digitala liv ska bli bättre, rikare – och jag inser att jag kanske just bara är en som gömmer mig… precis som i mina bilder. Igår hade jag dock lyckan att få vara med en vän, som gav min insikter, kunskaper och så mycket kärlek, att idag är längtan än större – det är kanske så med möten att de är beroendeframkallande – man vill bara ha mer. Jag har fem bonusdagar – de kommer lite slumpmässigt men de kommer. Dessa bilder kom egentligen fram som ett resultat av att jag sökte en bild för en hemlighet… tänka sig.

Bonusdag ett av fem

Jag är klar, ska bara skriva en text om mig själv. Dessa bilder är ”extra bilder” till de bilder som jag gjorde för att lösa upp mina tvivel kring det projekt som jag just lagt sista handen vid. Nu ska jag bara skriva en kort text…

Bonusbilderna är inspirerade av Anja Niemi och hennes fantastiska surrealistiska projekt där hon går in i roller och placerar dem i miljö. Jag gör nog egentligen inget av det, utan är bara mig själv, men jag ser att jag lånar poseringar och lusten att ta bort ansiktet från modellen från just Anja Niemis fotografi.

Lös upp (dag tio av tio)

så orden till bilderna

Kom ner till bottenvåningen och där sitter en av de mest fantastiska människor som jag känner. Jag är sen, väldigt sen och jag tror att jag missat henne. Men hon sitter lugnt och väntar med sin finess, skönhet och briljans. Jag blir alldeles varm, hon väntar på mig, för att titta på mina bilder tillsammans med mig. I våra samtal får hon mig att berätta och prata om mitt fotografi på ett sätt som ingen annan får. Hon har förmågan att lyssna, och hon inger hos mig ett lugn. Jag tror plötsligt att allt är möjligt för hon lyssnar, ser mig och mitt arbete. Genom våra samtal tror jag på det som jag skapar och att det har en betydelse som även andra ser.

Vi träffas allt för sällan, allt för lite. Våra samtal behöver luft och tid och de korta stunder vi ses är lagom för att de ska starta och få nya utvägar. Vi pratar om spännande saker som samtal kring integritet, bilder, rättigheter, skyldigheter – att vara modell, och hur det är. Jag tror att ibland är världen så att man ramlar på människor som funderar på samma saker som en själv och i samtal med dem fördjupar man sin förståelse kring just det som man undrar om. Min vän som satt och bara väntade på mig är en sådan vän, jag längtar redan till nästa gång vi ska ses – jag hoppas du kommer för att vara modell då – finaste C.

Den här serien är slut med dessa bilder, men jag har några bonusbilder som blivit till under sena kvällar, lediga dagar… jag ska publicera dem, men imorgon ska jag färdigställa projektet, och ta nästa steg till att det ska bli publikt.

Återigen tack C.