ska du inte fråga något #enkalendertilljul

15 december 2015

Sitter på t-banan. Det är lunch och jag är påväg mot ännu en fotosession. Vad förväntas av mig, vad tänker min modell på? Vad hoppas de på när de sa ja…

Möter Niklas på Malmen, där han väntar eller har jobbat hela förmiddagen för att vi ska mötas. Jag vet knappt var jag ska plåta,så mitt fokus är att hitta en schysst foto-spot, har aldrig fotograferat vid Medborgarplatsen tidigare, men vet att Björns trädgård är ok, så jag satsar på parken.

När jag väl hittat en plats bestämmer jag mig för en plats, en buske, eller ett träd. Märkligt, återigen tänker jag på barnen som brukar få stå i buskar. Niklas tvekar inte en sekund.

Ser direkt att bilden är precis den jag vill, Niklas hår, hans skägg, blick får mig att tänka på all ikoner jag tittat på, busken skapar en törnekrona, vad mer kan jag begära så här i juletid?

Vi är klara när Niklas säger:

Ska du inte fråga något?

Lite tagen på sängen, svarar jag: är det något som jag borde fråga. Får ett svävande svar.

Nu tänker jag att jag borde ha fråga massor, som varför? Men jag var så låst i tanken att jag måste hitta en bra spot, en bra plats som fungerar för den här bilden. Och när jag ser resultatet njuter jag fullt ut. Tack Niklas, för att du väntande, för att du trollade och för att du var min modell i projektet som skildrar de dagar som lackar mot jul.

vill inte alla vara med? #enkalendertilljul

14 december 2015

Det är en lycka att ha en modell som kommer förbi och säger lite försiktigt att det är nog dags nu. Hon ska bara ha ett möte, sedan har hon tid. Vi forsätter att prata hur lycklig jag är att ha modeller som vill vara, med då säger Jenny:

Vill inte alla vara med?

för det är en ära att får vara med. Åh tack, för din närvaro, i mina bilder ser har dig ditt lugn och allt det som är du. Tack Jenny!

 

jag ställer alltid upp #enkalendertilljul

13 december 2015

Fredrik svarade ”gärna” när jag undrade om någon ville vara med i min kalender. Jag är väldigt förtjust i Fredrik både som modell och som just bara Fredrik 🙂 Att dessutom har en modell som säger:

Jag ställer alltid upp…

för ditt fotografi. Sådana personer från mitt hjärta att bulta extra hårt. Att jag sedan utan en blinkning fick honom att gå med på att vi skulle ”fästa upp hans hår i rankorna vid Köpmantorget i Gamla Stan (du vet där St Göran och Draken finns). Fotosessionen kräver dock två bilder för att du ska förstå! Hur fantastisk Fredrik är.

13 dec
13 dec, Medusa

Fredrik – tusen, tusen tack!

Det här är två bilder i min kalender, än finns det några dagar kvar i december, kanske vill du också pryda en? Om så säg till 🙂

Jag är gärna med igen #enkalendertilljul

12 december 2015

Att ha förtroende hos en modell är något jag vill vårda. Jag vill inte att de som är mina modeller ska känna att jag inte representerar dem, samtidigt är bilderna i den här kalendern en historia om mig. Och i den berättelsen finns det bilder som jag bara älskar, och som jag vill dela för att de i sig är underbara, annorlunda och fångar något av mig, som jag tycker om, skräms av eller bara fascineras av.

Dagens modell tog sig via telefonplan för att bli plåtad, vi sammanstrålade på lunchen för en kort, i en väldigt rolig fotosession! En stund bland betong, armeringsjärn, rappad tegel, och sprucket glas. Det kan inte bli bättre än så. När vi sedan är klara säger Ebba:

Jag är gärna med igen

i ditt nästa projekt, säg bara till.

Jag hoppas innerligt att du vill vara med igen. Tusen tack för att du är med i detta projekt, min kalender som fångar de dagar i december som vi anser lacka mot julefrid.

allt handlar om hår #enkalendertilljul

11 december 2015

Så snart vi träffast kommer jag på mig själv att be min modell släppa ut håret. Min tanke är att ta en bild med svingande hår uppifrån, för jag vet att min modell har fantastisk hår. Och svaret jag får är: självklart

allt handlar om hår

Jag skrattar, jag det blev nog en kalender där håret har en avgörande betydelse, men jag tillstår att hår är en av mina svaga punkter. Det är något med transparensen och möjligheterna i håret som lockar mig, det är något som vi kontrollerar men samtidigt är okontrollerbart. Det växer eller inte. Vinden gör det möjligt att kontrollera, ja jag har en svag punkt för hår.

Tack Helena för att du är en av de som skildrar december tillsammans med mig.

det ser ut som en typisk Kristina-miljö #enkalendertilljul

10 december 2015

Det är lyx att ha modeller som ”flyger” in för att vara med i min kalender. Och även om ni inte gör det, så känns det så. Lyckan när Elza sa, ja jag vill vara med, gör mig fortfarande alldeles varm. Vi träffades för att plåta och ger oss från Centralen till järnvägsparken där jag säger jag tror på den här miljön, och Elza svarar:

det ser ut som en typisk Kristina-miljö

Jag ler inombords, vilka vänner jag har, vilka modeller. De är så underbara, och när Elza står i snålblåsten och jag ger henne regi, frågar jag fryser du? Nej, jag blir alldeles uppeldad av den här idéen.

Tusen tack Elza, så roligt att ha dig som modell, ser redan fram emot nästa gång!

Det här är ännu en bild i min kalender, som skildrar de daga som vi kallar december och som sägs lacka mot jul.

Leendet och viljan att behaga

En av de saker som jag verkligen tycker om, och troligen alltid tyckt om är att titta på ansikten, på människors ansikten och fundera på vilka de är, vad de drömmer om, vad de vill och vad de har för liv.

Jag har alltid suttit på pendeltåget och tittat på mina medpassagerare, men som du säkert vet finns det ett visst tabu kring att stirra, så du får aldrig titta tillräckligt länge. Du måste vika bort blicken, du får titta en stund, ofta tillräckligt länge för att fantasin ska sätta fart, men inte tillräckligt länge…

Att vara eller bli, eller ta sig an lusten att fotografera människor är ett sätt att få titta, beundra, försjunka in i ansikten länge och fundera kring dem utan att behöva vika bort blicken. I arbetet med att göra en bild är möjligheten att fastna i ansiktet en viktig del för mig. Jag stannar vid blicken, uttrycket, ögonen, allt de skildrar och speglar av mig. Ni som följt den här bloggen vet att leenden är sällsynta, och jag har funderat mycket på varför. Varför vill jag inte att mina modeller ska le. En anledning är att det är så otroligt svårt att få människor att le inför en kamera och se naturliga ut, det är en konst som jag inte behärskar.

En annan och troligen mycket viktigare förklaring är att jag upplever att bilder där modellerna ler är bilder för att behaga, visa att vi är snälla och justa. Leende bilder säger, gör som jag och du blir lycklig, eller se på mig jag är så lycklig… En leende människa vill mig något, den vill att jag ska vara på ett sätt, bli på ett sätt… Reklambildernas leende skrämmer mig, och många leenden vill något annat än att bara glädja, visa på den rena glädjen som finns i stunden… Nej att göra leende bilder är nog inget för mig, de har en agenda som jag inte förstår…

Jag tycker dock om skratt, och bilder där modellen skrattar, blir busas med och kiknar av skratt de är förlösande, jag tycker om bilder där skrattet hörs, men inget som jag vanligtvis lyckas göra.

Jag är tidspessimist #enkalendertilljul

DSC_2639

9 december 2015

Det är tydligen Anna som har namnsdag idag, och jag har en alldeles egen Anna  som modell 🙂 Jag är en sann tidsoptimist, och sådana är alltför ofta sena, när jag väl kommer fem minuter för sent, säger Anna: Jaså du är tidsoptimist,

jag är tidspessimist

Åh, då tycker jag det är lite jobbigt, att jag tror att jag ska hinna allt. Tur att jag inte var senare. Vi pratar om utsnitt, skratt och varför modebilder aldrig har leende modeller. Vad får oss att tycka att människor som ler på bild är sanna. Jag bekänner färg och säger som det är, människor som ler på bild, tror jag vill lura mig…

Tusen tack Anna, jag hade svårt att välja, väldigt svårt. Det är liksom två bilder som slåss med varandra. Till slut vann denna!

Det här är min kalender om de dagar som vi kallar december och som sägs lacka till jul.

det är något jag inte brukar göra #enkalendertilljul

8 december 2015

Sol, ett besök i garaget, kändes naturligt en dag som denna. Det var kallt och jag frös, när jag tog min morgonfika i garaget, därför föll beslutet på trappuppgången, varmt, ljust och en plats för fotografi. Jag vet inte var du fotograferar, men jag tycker om betongväggar, garage och trapphus, platser som inte är fyllda med något annat än en väntan på att de ska bli använda och brukade. Fönster i trapphus är som gjorda för porträtt. Det blev mitt val idag.

Min modell, Carolina, nappade på mitt erbjudande, skulle ändå förbi Stockholm och det gjorde att jag var tvungen att fråga varför. Åh, sa hon i vanliga fall fotograferas man bara för ett syfte eller för att man ska dokumentera något man varit med i, att vara modell för någon annan

det är något jag inte brukar göra

Än en gång en modell, som vill vara min en liten stund för min idé min tanke. Jag tänker att jag ska samla ihop alla dessa vackra människor och göra en bok av dem, men det får bli ett annat projekt. Det här handlar om vinter, snö och alla de gråa dagar som förbereder oss för julen. Vi kallar dem december och med hjälp av de som vill vara med skildrar jag dem.

Tack Carolina