kommer snart

Den du väntar på kommer snart, och medan du väntar passar vi på att fånga vardagen.

20012014-kommer snart

Måndag igen och dags för en gemensam fotosession tillsammans med sprudlande Therese (se hennes bild snart). När jag ser på Therese bild ser jag mig själv, obekvämt medveten om att jag är betraktad och tänker surt, jag tänker inte gör det lätt för dem i alla fall.

Det här är jag nöjd med:
Jag är nöjd med att jag ramar in henne. Jag är nöjd med berättelsen, den om väntan, som vi alla kan känna igen.

Om jag skulle ta om fotot:
Skulle jag ha tagit mig tid att vänta en stund till i väntan på att den som hon väntar på skulle komma och att hennes se väntan bytas ut mot stunden då hon inser att hon inte längre behöver vara ensam.

Jag bjuder på en bild till.

20012014-turning him down

Ser du mig? – ett möte med Andreas

13012014- inte fotografera

Jag och Therese, gör till min stora lycka ett projekt tillsammans ett måndagslunch-projekt som handlar om att fotografera obekanta, främmande människor, porträtt. Therese gör ett 52-projekt (en bild i veckan) I’m a human. Jag gör ett måndagslunsch-projekt bekanta obekanta människor.

En av mina största rädslor när det kommer till att fotografera främmande, obekanta såväl som bekanta människor är att de ska avvisa mig, säga nej, det får du inte. Den rädslan är så stor att jag knappt vågar fråga, knappt vågar tänka tanken. Men med projektet ”bekanta obekanta” ska jag utmana mig själv och min rädsla för att säga nej.

Tillsammans tog jag och Therese oss ut på stan, för att fotografera de bekanta obekanta som livet har märkt. De som levt ett liv som de berättar om med sitt ansikte. Vi möter två män och så frågar vi:

Får vi fotografera dig?

Den enes svar var:

Nej!

Men hans följeslagare säger att det är ok med att vi tar hans bild, men undrar först varför vi ville ta en bild av honom. Therese svarar då: Vi gör ett fotoprojekt att fotografera människor, men då avbryter mannen som nyss sa nej:

Vi är inga människor, vi är hemlösa idioter!

Ser du mig? Ser du människan eller bara den hemlösa, tandlösa mannen?

No human

Therese sammanfattar kort sina sessioner med följande rubriker, så det lånar jag av henne.

Det här är jag nöjd med:

Att jag frågade och stod på mig. Att vi väntade in svaret, och att jag respekterade det svar jag fick ett samtycke (efter en stund), eller det första avvisandet. Att jag visade bilden för mannen jag just fotograferat och när han såg det sa han med stolthet : Jag är Andreas! Jag är extra stolt över att vi frågade vad hans vän hette också. Han heter Ingmar, och jag ska publicera två bilder av honom med.

Om jag skulle ta om bilden:

Skulle jag vilja våga vila i situationen. Inte låta ögonblicket få mig att förlora fattningen och glömma basala detaljer som att ta av linslocket.

13012014-Andreas

Psst: kolla in Therese fantastiska bilder också. Jag älskar hennes bearbetning, hade svårt att släppa den!