Varför heter din blogg Ser du mig?

Ser du mig?
Tycker du om mig?
Älskar du mig?
Ser du mig?

Jag visste redan i slutet av 2012 att jag skulle ägna stora delar av mitt fotografi till att utforska mig själv, mitt jag, mig själv som modell genom att göra ett självporträttsprojekt 2013. Det var därför naturligt att starta en blogg ”Ser du mig?”. När jag startade den här bloggen var det utan ord, det fanns inte ens titlar till bilderna, ett datum, en bild, det var och är en webbplats för bilder, av mig och om mig.

Tanken bakom mitt självporträttsprojekt (2013-2014) var att utforska: ser du mig? Eller vad ser du? Ser jag mig själv, eller ser jag och försöker jag ens se mig själv? Och om jag ser mig, eller om du ser mig tycker du om det du ser? Bildprojektet som handlade om att utforska mig själv som modell, kom att handla om vilken bild vi vill dela med oss av, eller snarare vilken bild som jag vill och vågar dela med mig av.

Min blogg blev snart, eller kanske var det samtidigt en plats för mig att se mig själv  i andra. Jag fick kollegor att stå modell inför kameran, mina barn och plötsligt vem som helst… Men bloggen heter fortfarande ”Ser du mig?” – varför då? Hur tänker du?

Alla bilder är ett resultat av mig, min tanke, mina erfarenheter, mina val och mitt arbete, därför är jag benägen att säga som Christer Strömholm:

”. . . att arbeta med fotografisk bild är för mig ETT SÄTT ATT LEVA. När jag tänker efter, och tittar noga på mina bilder så är de ALLA, på sitt speciella sätt, ingenting annat än SJÄLVPORTRÄTT, en del av mitt liv.”

Mina bilder, de bilder som jag delar här handlar om mig, om du ser mig eller inte spelar egentligen ingen roll, för jag vet att de är en spegling av mig och den jag är. Frågan kvarstår: Ser du mig?

Kristina

(Frågan: ”Varför heter din blogg Ser du mig?” Kom från kollegan, vars dotter hade hittat sig själv genom att googla, och sedan hamna här…)

Bilden överst är den som startade projektet – Ser du mig? 1  januari 2013.

En blick – ett ögonblick och en lek

Just nu läser jag en bok som heter fotografens lekbok. I den finns en övning som bygger på att du ska låta din modell titta in i linsen för att se sig själv, och när den gör det ska du ta bilden. Jag har inget minne av att jag egentligen använt den tekniken. Men övningen, eller leken får mig att minnas denna bild.

Om du skulle kunna titta på bilden i full upplösning skulle du se att jag (liten som jag är reflekteras i modellens öga).  Nästa gång jag fotograferar någon som känner sig obekväm ska jag leka den leken, spegla dig i linsen så fotograferar jag din spegelbild.

Vad lär man sig genom att fotografera en bild om dagen?

No filter - just me
No filter – just me

Jag har funderat mycket på om ett 365-projekt (i fotografi) egentligen innebär. Jag har under hela 2013 varje dag tagit och publicerat minst ett självporträtt. Vad har jag lärt mig? Vad trodde jag att jag skulle lära mig? Har jag utvecklats, eller inte.

Det är lättare att genomföra sitt andra 365-projekt, jämfört med att göra sitt första. Det första var svårt, och stort och jag lade så mycket prestige i det, att genomföra, att plåta, i hopp om nå någon, säga något, lära mig något som jag inte kunde förut.

Det svåra eller stora med ett 365-projekt är inte att ta (fotografera) de 365-bilderna, utan i mitt fall är det regelbundenheten, att jag varje dag måste lägga av tid för att fotografera, för att komma på en idé som jag vill (eller inte vill) skildra med hjälp av en bild. Sedan handlar det om göra bilden och sedan publicera den. Mitt första 365-projektet handlade mycket om att hitta rutiner och tillfällen, ibland kändes det som en jakt på att hinna ta bilden för dagen, komma på idéen och sedan genomföra den. Projektet ”Ser du mig” har inte haft samma element av stress i sig, jag har hela tiden känt att jag har gjort det här förut, jag kan, att jag förmår, att det kommer dagar då inspirationen inte infinner sig, och andra då det bara sprudlar av idéer och uttryck, de flesta är grå dagar mitt-emellan. Men en bild kan det bli i alla fall, kanske inte den bästa, men en bild. För att hantera regelbundenheten planerar jag och tänker igenom när och hur jag ska genomföra foto-tillfället. Ibland har det skett på morgonen, ibland sent på kvällen, ibland mitt på dagen för att det har passat bäst.

När jag tittar tillbaka på 365-bilder, dagar med självporträtt så slås jag av att jag inte kan se de där sprången som jag upplevde med CClones. Jag ser sviter med bildidéer som far förbi, men jag ser och minns inte aha-stunderna. När jag gjorde CClones 2011 kände jag att jag hittade ett sätt, ett språk, det sa aha – så vill jag. I CClones minns till och med när, var och hur det hände. Och jag kan se att efter dessa aha-upplevelser så ändrade bilderna karaktär, jag hittade mitt uttryckssätt. Med självporträtten kan jag inte säga att det finns sådana tydliga tillfällen då allt lossnade och föll på plats. Jag ser inte bilderna där jag hittade tonen -det som är mitt sätt att berätta med porträtt. Jag undrar vad det beror på, om jag redan hade en ton, ett språk när jag startade eller om det beror på något annat. Jag kanske inte har kommit dit, kanske kommer jag aldrig dit…

Med Stilleben-projektet minns jag längtan efter återkoppling. Jag hade under CClones-projektet en stark önskan om att någon skulle säga: Jag ser, jag tycker om, jag gillar. Med Ser du mig – har jag många gånger aktivt valt bort mycket av den spontana återkopplingen, kopplad till bilden. Jag valde att använda en egen webbplats, med stängd kommentarsfunktion i stället för flickr. Projektet har varit mest mitt, när det pågår. Men det betyder inte att jag inte längtar efter återkoppling, eller bortser från betraktaren, och med mig bär jag hoppet om att någon ska se, förstå och säga – ”Åh, jag …”.

Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att jag tycker det är vackert med rörelse och oskärpa.  Jag har lärt mig posera, stå inför min kamera, (men det betyder inte att jag vet hur man gör när man blir fotograferad av andra). Jag använder ofta de kunskaperna, som jag erövrat genom att stå inför kameran när jag fotograferar andra, för jag vet att det är extremt svårt att stå inför en kamera och att jag beundrar alla som vågar. Jag har lärt mig att och det krävs mycket mod för att vara bildskapare. Idag är jag mer övertygad än någonsin om att en bild är helt beroende av sin kontext, av tekniken och fotografen, samt den eller de som blir avbildade.

Vad hade jag velat lära mig? Mer mycket mer…

 

Händer och än mer händer – alla dessa händer…

30122013-bus-2
Bus – storebror står bredvid och skrattar …

En sak som den som fotograferar ofta återkommer till är frågan om: vad ska jag ha händerna? Jag fotograferade min pappa (28 dec) och jag insåg hur svårt han hade att bestämma sig för vad han skulle göra med händerna.

I många av mina bilder använder jag händerna som en del av självporträttet. Det är ett enkelt sätt att få dem att vara sysselsatta och det är ett enkelt sätt att variera bilderna, motivet är detsamma, variation och linjer kommer med armar och händer. Men jag har emellanåt också fått andra att använda händerna som en del av porträttet. Här är ett favorit utbud av bilder från 2013 med händer, som en del av porträttet…

27122013-KRI_2442 25122013-KRI_2159 23122013-KRI_1947 Olof Fryksen kitsch 20112013-KRI_8080 I try to like this

do you see me?
do you see me?
Taking a moment, Pernilla Rydmark, New York, 2013-03-18
Taking a moment, Pernilla Rydmark, New York, 2013-03-18
Lovers hands
Lovers hands
Pappa
Pappa

I ought to trust you

ansiktslöstporträttKristina

I love shadows – some examples of 2013

Jag är förtjust i kontraster i hur skuggor spelar i ansiktet på människor, vad ljuset gör, hur gallret skapar egna mönster och spel i ansiktet. Utan att jag ens tänkt på det är gallret något som jag återkommer till. Jag prövar hur det spelar spratt genom att låta det ljussätta mina kollegor…

Under året har jag gjort ett porträttprojekt och skuggor har jag kommit tillbaka till, att leka och arbeta med och mot. Det är spännande.

amar
Amar
noir
noir
she has a part in everything I do
she has a part in everything I do
Movember <3
Movember <3
found him on the tube
found him on the tube
hybris
hybris
cats
cats
I found her in a fairy tale
I found her in a fairy tale
20122013-KRI_1642
by 9.15