Konsten att välja bort

Om jag skulle välja en bild som på ett tydligt sätt berättade vad simning kan vara så skulle det vara den här bilden.

Att fotografera handlar om att välja, och framför allt välja bort, och det är innerligt svårt när man tycker om de eller det man har fotograferat. Idag har jag fotograferat på en simtävling, sonen har simmat och jag har plåtat simning… och min bild blev denna.

Superhjälten som la internet på terapisoffan @codepo8

Christian Heilmann var en av keynote-talarna på Internetdagarna 2016. Och precis som vanligt passade jag på att fotografera dem… Ni som känner mig vet att jag är svag för hår… så jag frågade Christian om jag kunde få fotografera honom utan hästsvans och till min stora förvåning – sa han ja…

Christian Heilmann
Christian Heilmann

Du kan också ta del av hans fantastiska tal där han la internet på terapisoffan…

Ser vi samma bild? Om att se och göra bilden av dig!

Det finns inget som är så svårt som att se sig själv på bild.

Jag älskar att fotografera och jag gör det gärna. Den här bloggen har jag ägnat åt att samla mina bilder på människor, både människor som jag beundrar och håller av såväl som människor som jag inte känner. Det är en utmanning.

Klick!

Men utmaning slutar inte där, utan fortsätter när min bild möter dig, som är modellen. Plötsligt ser vi inte samma bild… Jag har tagit och gjort en bild, som jag tycker om, som jag kan stå bakom, tycker tar fram det som jag ser hos dig som människa, men också tar fram det som ”är” jag. Ibland kan det vara saker som min modell inte alls tycker om, inte vill se och inte alls vill visa. Det finns massor med saker som vi inte tycker om hos en själv, och de värsta och kanske några av de bästa (?) bilderna är de som tar fram just det…

Vi glömmer att bilden av oss själva inte är sann, eller ens ger en sann bild av dig. Det är en tolkning, en konstruktion skapad genom ett möte och via ett medium. Fotografiet som uttrycksform är belastat med en föreställning om att ett fotografi avbildar ”verkligheten” men det tror inte jag ett ögonblick på… Fotografi är ett verktyg för att berätta, och jag använder mina fotografier för att berätta vad det innebär att vara en människa. När jag fotograferar på uppdrag av mig själv försöker jag inte avbilda mina modeller såsom de ser ut, utan jag använder fotografiet för att berätta… och i den berättelsen gör jag massor med val, om ljussättning, pose, modell, kamera, objektiv, bearbetning… etc

Jag vet av erfarenhet att de som modeller som blir mina genom val eller genom mitt val inte alltid tycker om resultatet – de kan jag inte ändra på, jag kan inte genom att ”göra” om bilderna för få dig att se på dem med andra ögon. Jag har försökt att få människor att se på mina bilder genom mina ögon, men har aldrig riktigt lyckats så därför har jag slutat och väljer istället att se det som mitt misslyckande och ibland gör jag om, ibland tar jag bort…

Nu gör jag en kalender på uppdrag av mig – det kommer bli bilder av många andra, men de handlar om mig, kanske några av dem tar fram saker som du inte gillar hos dig själv, säg gärna det… men försök förstå att för mig är det kanske just det som gör dig vacker, stark, intressesant som människa.

lämnar vi någonsin barndomen?


Det pratas om att vi lämnar barndomen, växer upp, får insikter, förändras, utvecklas, kanske till och med förbättras… men är det så? Eller är det bara så att vi erfarit samma eller liknande situationer så vi tror oss veta vilka vi är, hur vi ska respektive inte ska reagera. Det vi lämnar bakom oss är inte barndomen, utan okunskapen. Det som förändras är egentligen inte vi utan att vi har erfarenhet att hantera och kunskap om hur vi är i olika situationer… vi lär oss leken som vi kallar liv, och det är det som vi kallar vuxenskap -att bli vuxen.

Barnet ser på mig med en sann blick!