Kulturnatt 2019 – att prata om fotografi

Jag brukar inte prata om mitt fotografi – jag pratar vanligtvis om digital kompetens. Om internet och hur internet kan användas i skolan. Jag tänker alltid att alla som ser mina bilder förstår precis vad jag vill säga, men till Kulturnatten 2019 fick jag frågan om jag kunde prata om mitt fotografi och internet – samt hur dessa två samspelar. Naturligtvis sa jag ”JA”.

Till kulturnatten framkallade jag 30 bilder ett urval från Stormtrooper serien och ett urval från Leia-serien och de satte jag och Jessica på väggarna på Goto10. Sedan var det bara talet kvar, vad skulle jag säga? Vad vill man veta om en fotografs arbete? Jag frågade Jessica och Amanda som gav mig ledtrådar och formulerade frågor som:

  • Varför du fotograferar leksaker?
  • Hur det startade?
  • Vilka är dina stora inspirationskällor?
  • Hur du tänker när du gör dina bilder?
  • Om du är känd?

Naturligvis försökte jag svara på alla frågor i mitt artist-talk. Du kan ta del av hela min presentationen här (det ser inte ut som mitt talk – men det är… min presentation).

Sedan hade jag lyckan att ha en egen fotograf i Jessica och här är lite bilder av mitt prat.

Lös upp (dag sex av tio)

Kort om bilderna

Jag brukar fuska och skriva samma sak om och om igen, eftersom bilderna bygger på samma serie, som handlar om att att hitta en väg ut, en möjlighet att tro på att bilden bär och berör dig, får dig att känna. Vad vill jag att du ska känna? Undrar ju du då?

Jag borde säga att jag vill att du ska se det lätta i livet, ljust och alla möjligheter, men om jag ska vara ärlig så handlar mina bilder snarare om det som vi aldrig pratar om, att vi inte ser varandra, är instängda i våra egna världar och att de sällan möter andras, vi bär på rädslor (som min) som vi aldrig visar, som vi bara gömmer. Jag tänker om jag visar mina rädslor så kanske du också känner igen de, även om de inte handlar om samma sak.

så sist ett tack…

Jag vill innerligt tacka alla de som kom igår och tittade på mina bilder, de som kom och lyssnade på mitt prat om mina leksaksstilleben och gjorde min kväll till en som jag ska minnas länge. Speciellt vill jag rikta ett tack till min fina kollega Jessica som hjälpte mig hänga och sedan var min fotograf för kvällen.

Lös upp (dag fem av tio)

Nu har jag nog sagt allt

Jag fortsätter min serie bilder som ska ge mig en injektion av mod, och tilltro, så att jag tror på mitt arbete. Jag försöker skingra mitt tvivel och i dess följd hitta modet att tro på det arbete jag gjort.

Jag lyssnade på en podd igår och började tvivla. Podden handlade om att titta på andra fotografers arbete och hitta deras brister, hjälpa dem framåt. Men mannen som pratade i podden, var väldigt tydlig med de brister som han såg i andra fotografers portfolios, framförallt de fotografer som kom med bilder som var personliga, eller som hade sin utgångspunkt i att undersöka sitt eget jag, bilder av den typen betyder mycket för fotografen, men säger inget till de som ska titta på dem. – Jag lyssnade och kände mig träffad och misslyckad, mitt fotografi kanske bara är för mig i alla fall…och det är gott nog som mannen i podden sa, men den typen av fotografi är mer betydelsefullt för fotografen än för de som ska titta…

Nu ömkar jag mig själv, men modet kommer och går. Idag ska jag prata om mina leksaksstilleben på Goto10 och jag hoppas många kommer och lyssnar, tittar på bilder och pratar med mig. Vi kanske ses.

”Jag ger dig en inblick i min värld”

Jag fick ett mejl med ämnesraden: ”Sina här” och sedan ett erbjudande om en promenad bland blommor i Göteborg. Jag svarade och tackade för erbjudandet lite otydligt, blygt. Men häromdagen möttes vi för en kort promenad och en fantastisk kaffe i Göteborg.

Tusen tack Sina för alla dina fina insikter och dina tankar kring livet och fotografi – fick mig att fundera mycket kring hur min värld möter din värld och andras världar.

Vi ses snart igen.

Kristina

Lös upp (dag fyra av tio)

Så orden…

Jag inser att jag det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda. Det här projektet som pågår under tio dagar är ett som handlar om att söka mod, för att ta nästa steg i mitt stora projekt ”viskningar”. Ett projekt som jag gjort under ett och halvt år och som innefattar massor med modeller, en kort text och en dröm som jag ska försöka förverkliga.

Mina bilder.i lös upp – handlar om min rädsla för att det jag vill säga är trivialt, ytligt och bara handlar om mig, att jag inte lyckas få någon annan att förstå att jag är innesluten i min egen kupa – i min värld. Den rädsla som jag ständigt bär med mig.

Jag har försökt göra bilderna mer allmänna i uttryck, genom teknik och genom att låta mig som modell träda tillbaka – för att du kanske ska kunna se förbi mig och se och känna något du med.

Kristina

Lös upp (dag tre av tio)

Några korta ord

Jag älskar när andra säger saker om det de skapar. Jag njuter av de ledtrådar, som jag får av författare till varför de skriver det som de skriver, när de säger vad som får dem att skapa att skriva, att berätta. Samtidigt tänker jag att mina bilder behöver inga ord för de talar för sig själva. De är så fyllda med alla ord jag har att jag inte behöver berätta vilka som hjälper dig att se det som jag vill berätta. Plötsligt inser jag att det känns orättvist, om andra ger mig ledtrådar behöver kanske jag också ge dig några, alla fall några ord som kan hjälpa dig att se. Så att du inte bara ser ljuset, utan även ser förbi ”jaget”, ser vanligheten och att jag är som du, uppfylld med att bli fin, passa in och inte ta för mycket plats. Jag vill lösas upp, jag kommer lösas upp.

Jag tänker att du kanske kan se att det gör ont, att allt det som döljs i det ljusa är något annat, något som vi inte pratar om, något som vi låtsas inte finns.

Det här är en serie med självporträtt för som fotograf äger du alltid en modell, som kan förstå vad du vill utan att du behöver säga det, och det är du. Det är en bildserie som jag tagit i samband med att min arm, som är trasig läker och gör ont, inte vill det som jag vill, och som jag delar med dig. I väntan på att jag ska få mod nog att avsluta ett projekt som jag bär på.

Lös upp (dag två av tio)

Jag undrar om jag måste säga något om bilderna? Jag har arbetat med dem i veckor nu, försökt hitta en bild där armen som är trasig fungerar … och håret som släpptes ut eftersom armen, som är trasig, inte kunde sätta upp det i den strama knuten. Färgerna – det svagt blåa, kalla, nakna, sköra, onda, tomma, ensamma och så jaget.

Det här är en serie bilder (självporträtt, eftersom jag inte har någon annan modell (just nu)) som jag publicerar under tio dagar i april i väntan på inspiration och med längtan om att få fotografera mer, och avsluta ett projekt som jag bär på och väntar på att få visa er alla.

Under upplösning – en serie av 20 bilder

Jag funderar mycket kring hur jag ska presentera mina bilder – här, eller inte alls? På Instagram eller Facebook, eller kanske bara här? Jag leker med ljuset, tittar, tar om, fotograferar, hittar luckor och vägar till att hitta pusselbitar som saknas – jag ger mig tid, fyller ut och tänker att alla bilder behövs presenteras tillsammans, så att flödet syns.

Jag bestämmer mig för att presentera bilderna som en serie – två bilder om dagen i tio dagar för att portionera ut lite av det som jag vill berätta, så blir det detta gång. Startar imorgon – välkommen då…

Längtar efter någon annan, är det du?

I arbetet med dessa bilder om att lösas upp har jag återigen insett jag längtar efter modeller som vill vara med i upplösning, som vill lösas upp med ljuset som verktyg. Vill du vara med?

Vad skapar värdet i en bild?

Jag undrar ofta vad som skapar värdet i en bild, ett kort. Är det fotografen som står bakom kameran? Eller är det motivet, personen, platsen eller tinget, som skapar värdet? Eller är det känslan som bilden skapar hos den som tittar på bilden? I en bildrik värld som den vi befinner oss i har naturligtvis bilder olika värde beroende på syftet. Och naturligtvis spelar din relation till den som tagit bilden roll hur du värderar den. Och vilken relation du har till motivet. Men kanske är det känslan som bilden förmedlar som gör om bilden blir bestående… Jag vet inte – jag vet bara att bilder som blir kvar hos mig är bilder som jag laddat med känsla, genom hur bilden är tagen. Var jag tog den och varför jag tog den. I mångt och mycket spelar också min relation till motivet roll.

Jag har fått lyckan att göra ett urval bland mina bilder för att presentera några av dem på Kulturnatten den 27 april och jag har valt med omsorg, bilder som jag sätter värde på, av en eller annan anledning. Om du kommer till Goto 10 på Hammarby Kaj får du reda på varför…

Vilket fall som helst så ger jag och mitt fantastiska jobb Internetstiftelsen det möjligt för dig att komma och titta, prata om bilder om och med leksaker på kulturnatten den 27 april. Jag hoppas innerligt att jag ser dig där…

Jag kommer visa bilder på Stormtroopers och kanske en eller annan på Leia…

Kristina

Det räcker med att de är för dig

Jag smyger med min lust att fotografera. Jag ägnar timmar åt att drömma om att ta bilder, för att slutligen ge mig hän och tar då bild på bild men när jag tittar så är det som om jag inte alls startat, alla ser lika ut, eller samma – är det här jag?

Det räcker med att de är för mig.