Min bildvärld är stum eller så är jag döv

Jag upplever min bildvärld som stum. Det finns flera skäl till det. Det först är nog att arbetet är tyst och ensamt. I min ensamhet och under tystnad skapar jag bilder, för det är ett sätt att leva. Ett annat skäl är att min bildvärld mest möter tystnad. Det är som att jag pratar och pratar men ingen hör, för jag är stum.

Häromdagen träffade jag Björn för att fotografera och prata bild. Det finns inget roligare än att prata och skapa bild med andra. Tack Björn!

I en bisats sa han att hans upplevelse var att mina bilder är allt annat än tysta. Jag tror han sa att min bildvärld mer eller mindre skrek. Jag tyckte han sa något om att jag nästan gör sönder mina bilder, men det vet jag inget om. Allt jag vet är att jag befinner mig i en ensamvärld där den enda jag möter i mitt skapande av bilder är mig själv som redan sett allt, här finns inget extremt, här finns bara min tystnad, mitt försök att passa in, bli förstådd, sedd. Jag tänker kanske ser du mig?

Men om Björn har rätt att mina bilder hörs, syns eller väcker något… varför säger ingen något? Varför är allt jag möter tystnad? Är det för att jag är döv och inte alls stum?