Att finna frid genom fotografi

Jag tänker om jag skjuter på fotograferandet så behöver jag inte starta, inte fatta alla beslut, inse alla mina begränsningar – mina idéers begränsningar. Så plötsligt står jag där, har börjat, testar min idé, ser det jag vill i sökare och då infinner sig ett lugn, en frid. En balans – bilden bär.

Börja från början och fortsätt tills du kommer till slutet: sluta då.

Nu behöver jag bara fortsätta på den början jag har och ta mig till mål. På måndag gör jag nästa bild, tisdag ännu en och sedan kanske en på onsdag också, vem vet…

Frid är temat – och den känner jag.

Kristina

Som laddar för årets julkalender – en i bilder på temat ”julefrid” – vill du vara med måste du säga det högt så gör jag plats.

Jag tar isär, plockar ihop mitt jag

Jag har gjort diptych, efter diptych – självporträtt efter självporträtt och så säger en vän – varför testar du inte att göra bilden av tre… och jag säger – jag testar…

Veckan har gått, jag har inte släppt idéen, inte kunnat tänka på något annat – hur blir det om jag tar tre bilder… mina första försök.

Att träffa Elza

Det är en lycka att träffa människor som jag beundrar. Ibland nyper jag mig och blundar och tänker: tänka att jag får vara här med dig, med just dig.

Att får vara med Elza är en sådan person, som får mig att tänka – åh tänk att jag får vara just här, nu…

Jag träffade Elza för att ta bilder för kalendern och att träffa henne gör också att jag kan säga: … Äntligen är jag igång, äntligen. Att börja är att välja bort, fatta beslut – vilken berättelse vill jag berätta, men nu är jag igång.

Lyckan med att göra bildserier som årets julkalender är att få en möjlighet att träffa alla er, för att ni hjälper mig att berätta om julfrid.

Tack Elza <3

Om du vill vara med säg till… jag har en plan, en idé som jag vill pröva så vill du var med säg till…

Kristina

Att bygga ett jag

Plötsligt står jag hör igen – i väntan på att kreativiteten tar tag i mig igen … och i väntan på just det så besöker jag en modell som jag lever med, och som jag får betrakta, fotografera och sedan sprida bilderna av – inga stopp där… Inget samtycke behövs, eller så är det redan på plats 😉

Jag vet inte men här är jag nu… ett återfall från 2018 – till dig Gøril <3 saknar dig!

Sommarens projekt är nu klart…

Det svåraste som finns när man själva är sin egen uppdragsgivare är att säga nu är det klart, för det finns ju ingen deadline, ingen mottagare, ingen arbetsgivare och många gånger ingen som ska titta, tycka, säga detta duger. Allt är gjort av mig, för mig och utifrån mina intressen.

Idag bestämde jag mig för att ”nu är det klart”. Nu ska jag ta nästa steg, gå in i en period av tvivel och självkritik för att sedan se om jag tycker att det är bra tillräckligt.

Temat för sommarens projekt är Övervakning – integritet, och just nu tycker jag att projektet har många kvaliteter, imorgon kommer jag tvivla mer, och i övermorgon tror jag ingen vill se…

I väntan på att jag ska hitta mod… visar jag några av de bilder jag gjort de senaste dagarna som jag trodde skulle bli projektet denna sommar.

Att ställa ut – några reflektioner

Jag har ägnat sommaren åt att göra ett projekt som landade i ett verk, som jag ställde ut på en grupputställning på Valand. Och nu sitter jag och har precis tagit ner bilderna och ska försöka sammanfatta mina insikter.

Mitt verk skulle hela tiden bli en bok, en bok som jag inte riktigt är klar med, eftersom jag ännu inte har riktigt fotograferat klart, inte ännu inte fått med alla bilder som jag tycker representerar det som jag vill gestalta. Och det ska inte heller detta inlägg handla om. Jag ska skriva om att ställa ut.

Jag tänkte innan att det tar inte så lång stund att hänga fyra bilder som pga misstag blivit tre… det kan knappt ta en timme eller två. Men det tog tid, eftersom när man har en grupputställning behöver man placeras utifrån vad andra har gjort, oh jag hade en bok, och tre bilder… tänkte ta två eftersom det skulle vara lättare att hänga, men det ändrade jag eftersom jag fick en hel vägg… att hänga mina tre bilder på… det såg för ynkligt ut så jag langade fram mina två reservbilder. Här hade jag önskat att jag hade valt att framkalla fler… så att jag kunde välja från fler, ge en bredare bild av mitt verk. Så ska du ha en utställning – tänk på att ta med fler bilder än de du tänkt från början – så att du kan ändra dig när du ser rummet, väggen, platsen. Eller ännu bättre scanna rummet innan på riktigt och gör en skiss ordentlig innan du börjar sätta upp bilderna.

Det var urvalet.

Sedan var det upphängningen

Beslutet var att vi skulle hänga verken på 137 cm höjd, så att mitten av verket hängde på 137 cm från golvet. Jag önskar att jag hade gjort en skiss med det måttet som utgångspunkt och ritat in avstånd, nu fick jag räkna och göra skiss på plats, och att hänga visade sig inte vara min starka sida. Så en skiss hade hjälp, speciellt när jag blev lite stressad över alla som stod med vattenpass och mätte rakt och snabbt.

Väl på plats hade jag önskat att jag hade haft en poetisk text… skriv något fint om det du gjort… Det blir bättre då…

Hmm Sedan hade jag boken också på ett podium – fint, den tycks att ha blivit läst för den är full med fläckar. Jag behöver göra en ny. Men först ska jag bli klar.

Så ska du ställa ut…

  1. kolla in rummet
  2. gör en skiss
  3. ha koll på alla måtten
  4. gör en skiss med måtten för alla bilder som ska upp på väggen
  5. ha med dig bilder så du kan byta när du ser bilderna på plats…

Det var mina tips

Kristina

BRutala val

Jag har gjort över 40 bilder, och de flesta diptycher. En diptych är två bilder som blir en – vilket jag kanske ångrar lite – blev det så bra? så tydligt? Eller var det bättre med en bild..i taget. Vilket fall som helst innebär det att jag gjort närmare 70 bilder och nu står jag inför det faktum som jag sällan tänker på när jag håller på, när jag gör – hur ska jag välja? Vad ska jag visa, vad ska inte visas? Jag skulle vilja kunna vara lika brutal som du och landa i ”en bild”, eller kanske två – jag har vänt och vridit på det – storlek på bilderna de behöver en viss storlek för att kunna ses, för att man ska kunna uppleva bilden, minst 30 cm, egentligen tror jag det behövs 50 cm. Beroende på storlek på kopiorna blir det väldigt olika antal – allt från 18 till 2. Hur går man från 72 till 2? Är frågan jag ställer mig… kan jag det?

Jag lyckades ta mig till 4 och det ser ut såhär…

Nu ska det bara fungera – 9 augusti vet jag – välkommen!

sommarfotografering

rädd

Jag njuter som de flesta andra av sommaren. Min sommar är som de flesta andras men ändå inte som era. För jag tänker att ni lever i de världar som ni delar och jag njuter av det. Jag tänker att ni liksom jag använder fotografiet för att berätta ”vilka ni är”, vad som är viktigt för er, vad ni grubblar på när ni grubblar på något. Mitt fotografi pågår för fullt, jag fotograferar och fotograferar – mer i färg än på många år, temat är givet, ligger mig nära och de jag fotograferar är de som är mig kära och nära. Samtidigt inser jag att mina bilder är mer ”jag” än någonsin. Här är flanören, som tittar in, som njuter, som fotograferar och registrera, inte bara med ögonen utan även med kameran. Här är den granskande blicken, nyfiken, den som vill förstå och förklara…

Och som jag har fotograferat…

Om jag hade mer mod, hade jag bett er hjälpa mig, att göra urval, vilka bilder fungerar bäst för de frågor som jag vill att ni ska ställa, men jag vågar inte. Jag frågade nästan häromdagen när jag visade ett första utkast men när jag skulle ställa frågan: vad tror ni om detta mötte jag bara tystnad. En STOR tystnad. Jag vet inte hur jag ska förstå tystnad: kanske blev det fel, för oförlåtligt, för högljutt, för inträngande kanske tog jag för mycket plats… kanske, var det helt rätt. Kanske var det poesi… Jag vet inte. Så jag vågar inte fråga er, dig, för tänk om du också blir tyst.

Och sedan säger att det är för konkret eller att det jag visar/berättar inte får dig att ställa frågor, kring vilka vi är och vilken värld vi lever i…

Jag löser uppgiften att välja, vilka bilder som hjälper mig till målet, och tills dess jag når målet gömmer jag mig och mitt projekt, men den 9 augusti – då visar jag… i Göteborg (tror jag).

Kristina

Hangups – damen med slöjan

Jag vet inte vilka bilder ni inte kan släppa – jag vet att bilder som bär en hemlighet har en förmåga att fastna hos mig. En bild som ständigt inspirerar, smyger upp på mig är Damen med slöjan av Alexander Roslin.

Det är något i blicken och det halvt dold ansiktet som lockar. Jag tänker alltid att jag ska parafrasera just damen med slöja… Så fotograferar jag från minnet, utan slöja, utan färger.. och ut kommer bilder som denna som jag verkligen älskar.